Boktips för vuxna

 

Genombrottet: så löste släktforskaren dubbelmordet i Linköping av Anna Bodin och Peter Sjölund

Det här är en spännande faktabok om hur en släktforskare tog fast en mördare. Man hade inte kunnat lösa dubbelmordet i Linköping 2004 med vanliga polismetoder och fallet hade förblivit olöst. Mördarens DNA fanns inte i brottsregistret och det fanns inga misstänkta. Men släktforskare hade sedan några år tillbaka tillgång till en annan sorts DNA-tester. De topsade sig och skickade sina DNA-prov till amerikanska databaser som Gedmatch och Ancestry för att hitta avlägsna släktingar. Dessa databaser fick inte användas av polisen, men det förändrades 2018 när en amerikansk polis laddade upp en misstänkt mördares DNA och lyckades lösa ett gammalt mordfall.
 

2020 blev det tillåtet i Sverige också. Släktforskaren Peter Sjölund fick uppdraget att testa om det gick att lösa morden i Linköping på det sättet. Han laddade upp mördarens DNA på en släktforskningsdatabas och efter flera försök lyckades han hitta förfäder till den misstänkte och sedan också väldigt avlägsna nutida släktingar. Sedan letade Sjölund framåt i kyrkböckerna tills han hittade en misstänkt person, som sedan togs in på förhör och visade sig vara mördaren. Boken är intressant och man behöver inte vara insatt i ämnet. Kriminalreportern Anna Bodin är medförfattare tillsammans med Peter Sjölund.

Rekommenderas av Carina Wiman

Farbröder av Teresa Glad

Jag har valt att rekommendera en barn- och ungdomsbok som har gjort mig lite varm och glad i hjärtat. Passande nog heter författaren Glad i efternamn, Teresa i förnamn.

Boken är klassad som en faktabok och den handlar om något så vanligt – eller ovanligt – som farbröder. Titeln är med andra ord ”Farbröder” med text och bild av Teresa Glad.

Den här boken läser man på tio minuter, men det är tio gripande minuter. Alla har vi varit små, även farbröder. Författaren har porträtterat 9 riktiga farbröder i korta ömsinta berättelser och träffsäkra illustrationer. Deras drömmar som barn, upplevelser, hemskheter och hur detta kan ha format dem som vuxna. Vilka val gjorde de? Och hur blev livet som det blev?

Jag tycker att den här boken är ganska vacker, men samtidigt sorglig. Män kan ofta tvingas in i en roll de inte känner sig bekväma med. Den känslan var väldigt uttalad när jag läste boken. Och även att livet ibland inte blir som man har tänkt sig; det bara rullar på utan att man vet varför. Det är en allåldersbok, en bok om våra liv, om de val vi gör och annat som bara blir. Läs den om du har tio minuter över!

Rekommenderad av Camilla Bellmyr

Räkna hjärtslag av Katarina Widholm

För den som är född på 1920-talet och varit ung på 1930-talet eller för den som har en mamma som var det eller för oss andra som inte vet så mycket om vardagslivet för en ung flicka i slutet av 1930-talet är detta en intressant läsning.

Betty, 17 år, lämnar sitt hem i Hudiksvall för att söka tjänst i Stockholm. Som så många andra blir hon hembiträde. En arbetsam tid väntar med långa dagar med och väldigt lite kunskap om hur ett hem på Östermalm förväntas bli skött. Betty är dock bra på matlagning. Hon blir vän med och får hjälp av den levnadsglada Viola som är hembiträde i grannhuset. Av henne invigs Betty i Stockholms uteliv.

Betty vill ha mer ut av livet och inser att det är i böckernas värld hon kan finna det hon söker. Genom böckerna träffar hon också sin blivande kärlek. Han är av judisk börd och relationen blir komplicerad, så där i början av andra världskriget.

Jag tycker detta är en lättläst bok, något romantiserad, men ändå trovärdig och med målande beskrivning av livet på 30-talet i Stockholm ur den fattiga lantortsflickans synvinkel som en kontrast till det rika Östermalmslivet. Kriget med dess svårigheter skymtar också fram.

Till hösten kommer fortsättningen ”Värma händer”  

 

Rekomenderad av Anneli Skyggeson

Kaffe med mjölk av Eva-Maria Nutti

En vecka för en mamma och en dotter. En vecka som känns som en evighet. En mamma måste berätta något för sin dotter, men det går inte. Avståndet dem emellan, både fysiskt och psykiskt, gör det inte lättare. En mamma bestämmer sig för att ta nattåget från Gällivare till sin dotters Stockholm. Tänker att det blir lättare att berätta på plats. Berätta det svåraste som finns.

Kaffe med mjölk är författaren och den blivande psykologen Ella-Maria Nuttis debutroman. Boken är känslosam. Det går riktigt att ta på spänningen mellan mamman och dottern. Romanen är skriven på ett korthugget språk som blir effektfullt. Ibland snubblar jag på sammansatta ord, men det är en petitess i sammanhanget. Vi får nosa på mammans och dotterns samiska ursprung. Vi får nosa på anledningen till kylan dem emellan. Detta hade gärna fått utvecklas i romanen, men jag blir nyfiken på denna författare och kommer hålla utkik efter fler böcker skrivna av henne.

Det är en roman som berör. En mamma förändras. Bara insikten att hon inte längre kan dricka kaffe svart blir till en sorg. Fast sorgen att behöva berätta för sin enda dotter är så mycket större, och svårare.

Rekommenderad av Anna Simonsson

 

'

Ingenstans mitt segel av Ingela Strandberg

2020 var Ingela Strandbergs Nattmannen en av mina starkaste läsupplevelser. Den har en kraftig svärta samtidigt som den är otroligt vacker. Jag hade också glädjen att lyssna till henne när hon tillsammans med Anne Swärd hade ett framträdande på Stadsbiblioteket tidigt den hösten.

Här vill jag rekommendera hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel som gavs ut i januari i år. Det är dikter utan titlar som ändå hänger samman och bildar en helhet. Det genomgående kittet som fogar samman är de gamla ladorna. De står kvar sedan barndomens dagar, de har stått emot alla väder och påfrestningar genom åren som gått och de vill säga oss något. Språket är koncentrerat, inget överflödigt fluff, utan helt rent och avskalat. Man kommer direkt på essensen, vilket ger en befriande läsning och är kanske det jag uppskattar allra mest med att läsa poesi.

Naturen är ständigt närvarande i Strandbergs texter. De balanserar på gränsen mellan verklighet och viss mystik, mellan liv och död. Det är en svärta som kommer väldigt nära samtidigt som det livfulla och vackra blir så påtagligt, kanske för att det kontrasterar vartannat. Tankar om barndom och skeenden i livet sveper förbi. Det är svårt att inte bli berörd på ett eller annat sätt.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Fri kärlek av Tessa Hadley

Titlar och översättningen av dem är ofta intressant och alltid något jag funderar över när jag läser en bok. I det här fallet, som Expressens recensent Sven Olov Karlsson också nämner, skulle originalets titel Free Love kunna betyda åtminstone två olika saker, fri kärlek eller befria kärleken. Tolkningen av den behåller jag för mig själv och lämnar till läsaren. Vad som sägas kan däremot, utan att förstöra någons läsning, är att en oskyldig kyss i en trädgård sätter saker och ting i rörelse.

Det är sent 60-tal och Phyllis bor med sin man Roger och två barn i en trevlig villaförort till London. Roger är en väl ansedd man med framgångsrik karriär inom utrikesdepartementet. Den yngre sonen skickas på internatskola och dottern som är tonåring är en skarpsynt karaktär som befinner sig mitt i en brytpunkt mellan barn- och vuxenliv. Boken handlar mycket om frigörelse på olika sätt och det ämnet kanske är typiskt för tiden som var då. Tessa Hadley är bra på att inlemma läsaren i sin värld, man kommer nära miljöerna, känner dofterna och atmosfären. Antingen det är i den polerade villaförorten eller i de ruffiga kvarteren kring Ladbroke Grove.

Inledningsvis har Roger bjudit hem Nicholas, den vuxne sonen till ett par gamla vänner. Han är skribent och lever ett liv som döljer den överklass varifrån han härstammar. Det är en ganska otvungen tillvaro, även om han tar seriöst på sitt skrivande är det ett liv där man tar dagen som den kommer. Gemenskapen med andra personer i samma hus, politiska diskussioner och stunder av lycka när rusen sätter in är återkommande. Phyllis liv som hemmafru kändes tryggt och utstakat men även hennes värld är i förändring, både generellt och för henne själv. Hon får nya insikter som blir omvälvande i den tid och miljö hon lever i.

Jag tyckte mycket om Syskonen som var Hadleys första bok att översättas till svenska. Ingen av hennes böcker har därefter riktigt motsvarat den läsupplevelsen för mig, inte heller Fri kärlek faktiskt. Och jag funderar fortfarande på vad det beror på. Den är likväl en god bok och jag vill ändå rekommendera den. En välskriven och innehållsrik skildring av den tiden, i och omkring London. Det finns mycket att diskutera, flera perspektiv att se händelser utifrån och den skulle därför göra sig bra som bokcirkelbok. Man förstår på ett ungefär vart den är på väg men det dyker upp en och annan överraskning som gör att jag tycker den tar sig och blir som bäst mot slutet.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Allt som väntar dig av Lorraine Fouchet

När jag fick frågan efter böcker av Lorraine Fouchet av en fransk låntagare, blev jag nyfiken på författaren. Jag började med att läsa Allt som väntar dig, hennes tredje bok.

Domnin, 15 år, sitter och spelar när datorn kraschar och han hör ljud utanför sitt rum – vad händer där? Ambulanspersonal är i hans pappas rum och försöker återuppliva pappan. Hans hjärta har slutat att slå och en kvinna har ringt ambulansen innan hon har smitit iväg, strax innan ambulanspersonalen kommer. Vem är hon?

Domnins mamma Claire försvann för tre år sedan och han har inte hört ett ljud från henne. Hon lyckades inte hämta hjälp och rädda livet på sin morfar Jean-Domnin när hon var liten. När han var försvunnen och hon hittade honom med brutna ben, blev hon så rädd att hon bara satte sig och grät istället för att hämta hjälp och anklagar sig själv för det. Hon vill återbetala det på något sätt med sitt arbete att vara läkare och rädda liv, hon åker och arbetar i Chile med sjuka barn. Efter det tänker hon återvända till Domnin och hans far, det är bara det att det inte alltid blir som man har tänkt…

Författaren har arbetat som akutläkare i Paris innan hon började skriva och det återspeglas i berättelsen. Boken är snärtig och skriven ömsom från Domnins håll, ömsom från älskarinnan till hans pappa, saker händer i fart och dialogen är både tragisk och komisk på samma gång, särskilt när Domnin berättar. Historien nystas fram och berättelsen förvånar.

Jag gillar sättet Lorraine Fouchet skriver på. Det är mycket som händer men det är inte beskrivet med för många ord. Jag får också längtan till den Bretanska ön Groix, där Domnins släkt på pappans sida kommer ifrån och där hans bästa vän Mathilde bor.

Rekomenderad av Ylva Lyshag

Bara en mor av Roy Jacobsen

Alltsedan jag för ett tiotal år sedan läste Underbarn av Roy Jacobsen har han varit en av mina absoluta favoriter bland nordiska författare. Underbarn är också en bok som jag ständigt tipsar om till personer som jag tror befinner mig på samma läsvåglängd som jag själv och i de fall jag får återkoppling är den alltid positiv. Likaså känns det alltid riskfritt att tipsa om Roy Jacobsens serie om norska Ingrid Barröy, där del fyra, Bara en mor, nyligen kom ut på svenska.

Serien inleddes med De osynliga. Den bygger på verkliga händelser och utspelar sig på den norska ön Barröy mellan åren 1913-1928, en liten ö som ligger ett par timmars resa med roddbåt utanför huvudön med både fiskeflotta, fiskfabrik och kyrka. På ön bor det gifta paret Maria och Hans, Hans far Martin och systern Barbro. I familjen finns också Ingrid som är tre år när berättelsen börjar och det är kring henne en stor del av berättelsen kretsar. Familjen får slita hårt för att få mat på bordet och husen att stå kvar. Trots små omständigheter och ett hav som helas tiden hotar att ta öbor med sig i djupet finns det mycket värme och hopp i boken. Det fantastiskt att få följa Ingrid från liten tös till klok och ansvarstagande ung kvinna. Språket är kärvt och kargt, men precis som landskapet vidunderligt vackert.

I uppföljaren Vitt hav är Ingrid är 35 år och Norge är under ockupation av Tyskland. Under en tid har Ingrid levt ensam på Barröy tillsammans med sin faster Barbro eftersom männen i familjen farit till Lofoten för att fiska. När Barbro hamnar på sjukhus tvingas Ingrid in till fastlandet för att försörja sig genom arbete på en konservfabrik. Vitt hav inleds med att Ingrid har fått nog av slitet på fabriken och hon bestämmer sig för att ensam återvända till Barröy, må det bära eller brista. Efter några dagar på ön börjar Ingrid få känslan av att hon trots allt inte är ensam. Hon letar igenom ön och hittar först kvarlevorna efter några uniformsklädda män och efter ytterligare letande en man som visar tecken på att vara vid liv. Detta möte ska komma att förändra Ingrids liv på oväntat sätt.

I Fartygets ögon är kriget slut och utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Ingrid här ger sig ut på en slags existentiell roadmovie för att försöka hitta pappan till den tio månader gamla dottern Kaja. Jag var inte riktigt lika begeistrad i Fartygets ögon som de två tidigare böckerna, lite för mycket naturscenerier för min smak. Först fram på slutet bränner det till ordentligt och det är då jag inser att de många etapperna på Ingrids resa behövdes för just denna berättelse. Det är också då Ingrid inser att ”sanningen är fredens första offer” och hon når den vändpunkt som på något märkligt vis blir resans mål.

Förra veckan fick jag då äntligen träffa Ingrid på nytt och det känns lite som att återse en kär gammal vän. Ingrid lever nu återigen på Barröy tillsammans med ett tiotal andra personer, både barn och vuxna, och för att kunna förstå hur de hör samman är det en klar fördel att ha läst de tre första delarna. Ingrid blir fostermor åt en pojke i samma ålder som dottern Kaja, i bokens början är de runt fem år. Berättelsen handlar till stor del om moderskap, lyckan i att vara mor men också den rädsla som alltid finns förknippad med föräldraskapet; risken för att förlora dem man älskar och det gäller för Ingrids del inte minst fostersonen Mattis. Det är dessutom efterkrigstid och stora förändringar på gång i samhället, förändringar som sakteliga även närmar sig Barröy och påverkar de boende på ön på olika sätt. Livet är fortsatt hårt och dramatik saknas inte i denna på samma gång lågmält berättad roman. Nu är det bara att börja längta efter del fem, för den måste bara komma. För min skull men också för att det fortfarande finns en del frågor som kräver svar.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Asfaltsland av S.A Cosby

En gång i tiden var Beauregard ”Bug” Montage östkustens bästa flyktchaufför; idag en kärleksfull man, en ansvarsfull pappa och en respekterad bilmekaniker.

Bug trodde att han lämnat det kriminella livet bakom sig. Men när motgång efter motgång slår ner mot honom, familjen och hans verkstad, samtidigt som det dyker upp ett erbjudande som han inte har råd att tacka nej till, kommer han på sig själv med att planera den perfekta flyktvägen. Bara en sista körning!
 

Det här är en episk berättelse i snabbt tempo, en ’Fast and the Furious’ i bokformat, om en man som slåss mot fördomar om sin hudfärg och att aldrig bli som den far som övergav honom.

Rekommenderad av Rebecka Horn

Vägskäl av Jonathan Franzen

Att Jonathan Franzen, amerikanen med svenskt påbrå, kommit ut med en ny bok i höstas har väl inte undgått någon litteraturintresserad. I november kom Vägskäl ut på svenska, bara några veckor efter Crossroads som den heter på originalspråk. Och Crossroads är i boken också namnet på en ungdomsgrupp i den församling där Russ, en av huvudkaraktärerna arbetar som präst. Det är en bok vars handling utspelar sig i en religiös kontext. I stort handlar boken om familjen Hildebrandt, även de svenskättlingar. Russ är familjens far och den som inleder boken. Varje kapitel utgår sedan från andra familjemedlemmar från och till. När vi först möter Russ har han precis börjat lära känna en änka i församlingen som nu hjälper honom vid välgörenhetsarbete för kyrkans räkning. Han kan inte låta bli att tänka på henne och har svårt att dölja sin förtjusning även om han försöker. Hans hustru Marian förstår vad som pågår men har sina egna hemligheter som hon bearbetar hos en psykolog som hon går till i smyg för egna pengar. Psykologen är diskret inhyst på tandläkarmottagningen, bakom en dörr utan namn eller skylt.

Russ och Marian har fyra barn som befinner sig på olika platser i livet. Vietnamkriget pågår och den ene sonen känner sig alltför priviligierad som studerar vid universitetet och därmed skonas från att bli inkallad. Han plågas av detta, skulle hans liv vara mer värt än en svart mans? Dottern å andra sidan är en glad och livfull person. Hon blir kär i en upptagen kille som spelar i ett rockband och som är aktiv i Crossroads. Hon deltar alltmer i gruppens program som är allt från musik och sång till terapiliknande sessioner och lägerverksamhet. Detta till Russ stora förtret, han har tidigare försatt sig i en olämplig situation och blir bortplockad som ansvarig för verksamheten till fördel för en annan medarbetare i församlingen som är mycket karismatisk. Ett testamenterat arv från en moster förändrar relationerna i familjen; sprickor på en del håll och sammansvetsning på andra.

Man får veta mycket om de olika karaktärerna både genom tillbakablickar och i nuet, och verkligen lära känna dem på djupet. Alla har de sina egna bekymmer men behåller dem ofta i sitt innersta. Boken är lätt att komma in i men någonstans i andra halvan av de 639 sidorna tyckte jag att den tappade något i intensitet, för att sedan ta fart igen. Boken beskrivs som en familjesaga och ska bli en trilogi. Jag väntar med spänning på att ännu en gång få ta del Franzens briljans.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Sevastopol av Emilio Fraia

Det var längesedan en bok gjorde mig så fundersam som Sevastopol av den brasilianske författaren Emilio Fraia. Efter ett par tre genomläsningar klarnar det något men en härlig förvirring lever samtidigt kvar. I min jakt på förståelse googlar jag frenetiskt på författarens namn. Jag hittar en intervju i The New Yorker från 2019. Lite närmare gåtans svar kommer jag, men inte ens författaren tycks riktigt veta vad det är för en bok, eller snarare novellsamling, han har skrivit. Boken består av tre separata berättelser som heter Augusti, Maj och September, ”but it also flirts with the cohesiveness of a novel” säger Fraia i intervjun. Det är inte helt lätt att se på vilket sätt de tre hör samman, men efter en tredje genomläsning hittar jag en del konkreta exempel i handlingen som går igen, även om det är olika personer i berättelserna och de utspelar sig på helt olika platser.

I December möter vi in relativt ung kvinna, Lena, som i en klättringsolycka förlorat båda benen, en händelse som förändrat hennes liv på ett omvälvande sätt. Av en tillfällighet kommer hon en dag att se en video i ett konstgalleri, ”Vägen till Aba Dablam” (ska visst vara världens vackraste berg) som tycks skildra Lenas historia och olycka på ett både korrekt och helt förvrängt sätt. Upphovspersonen påstås heta Nora Pikman, men Lena undrar om det egentligen är helt annan person som gjort videon, filmaren Gino som var med vid olyckan.

I Maj möter vi Nilo som driver ett bedagat och i princip fallfärdigt hotell på den brasilianska landsbygden. Till hotellet kommer Adán och Veronica och trots att hotellet egentligen är stängt erbjuds de ett rum. Efter några turbulenta dygn ger sig Veronica av till São Paulo, Adán stannar kvar men efter ytterligare några dagar försvinner även han, spårlöst. Genom det Adán berättar för Nilo får läsaren glimtar från hans tidigare liv.

I Augusti förekommer två personer, Nadia och Klaus. Den unga Nadia drömmer om att bli författare och skriver på en berättelse i olika versioner, samtidigt som hon försöker hjälpa den äldre teatermannen Klaus att skriva färdigt en pjäs om en rysk konstnär som levde under Krim-kriget.

Det som förenar de tre novellerna är vikten av berättelser. Vilka berättelser väljer vi att berätta? Kan vi människor bli friare genom att berätta om vilka vi är och varifrån vi kommer? Och är det kanske så att vi alla under ett liv egentligen lever flera olika liv; att det finns brytpunkter med ett före och ett efter vissa händelser? Kanske beskrivs detta bäst i den sista novellen: ”Nilo tänker att alla människors historier är en och samma historia. Så när vårt förflutna töms, när vi befrias från det förflutna, kan vi leva andra liv, hitta vår historia i andra liv, som om det fanns en sammanhängande helhet av kroppar och medvetande, och på så sätt är Adáns historia också hans historia, den är också hans liv.”

I intervjun nämner Emilio Fraia en lång rad förebilder och inspirationskällor – bl.a. Tjechov, Tolstoy, Flannery O’Connor, Hemingway, John Cheever, George Saunders och sist men inte minst, Rachel Cusk. Hennes berättarkonst känner jag definitivt igen i Emilio Fraias noveller.

Utgiven på Tranan förlag, i översättning av Örjan Sjögren.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Cykelbudet av Anders Teglund

Anders Teglund är pianist och förläggare. Tillsammans med Jonas Teglund driver han bok-, skiv- och produktionsbolaget Teg Publishing med namn som Ellen Sundberg, Mattias Alkberg, Martin Hederos, Marit Kapla, PO Tidholm och Annika Norlin i sin katalog. Namn som borde borga för en hyfsat stabil inkomst, även om kultursektorn inte alltid innebär att kunna skära guld med täljkniv. Men så slår den på alla sätt så förödande pandemin till och över en natt förändras Anders Teglunds möjligheter att livnära sig som kulturarbetare. Med en förhoppning om ett alternativt sätt att få ihop till brödfödan tar han jobb som cykelbud på Foodora. Parallellt väcks tanken att han samtidigt skulle kunna dokumentera samtiden. Inte minst pandemins framfart och vad den får för konsekvenser för kulturlivet men framförallt bidra till att öka förståelsen för och kunskapen om cykelbudens arbetsvillkor, och att de i förlängningen ska kunna förändras till det bättre. Omvärlden har börjar få upp ögonen för gigekonomin, inte minst genom de rosafärgade cykelbuden som ökar i antal i takt med att pandemin breder ut sig. Vilka är de som i ur och skur cyklar hem mat till alla hemmasittande studenter och distansarbetande kontorsmänniskor? Och vilket pris får cykelbuden betala för andras bekvämlighet?

Cykelbudet är en mycket välskriven berättelse där Anders Teglund i dagboksform skildrar pandemins första år, från den inledande oroväckande rapporteringen om en ny mystiskt sjukdom fram till sommaren 2021 då en viss lättnad tycks skönjas och boken ligger färdig för tryck. I takt med att passen som cykelbud blir allt fler lär sig Teglund mer och mer om de arbetsvillkor som styr budens vardag. Genom det egna arbetet men också genom att lyssna till vad de andra buden har att berätta, även om tillfällen till samtal är få. Foodora är inte direkt ett företag som bjuder in till samtal över en så självklar sak som en kafferast, utan buden får, när tillfälle ges, ”snika” till sig korta samtal när de möts i någon restaurang i väntan på leveranser som ska bli klara.

Cykelbudet är en berättelse med många olika teman, samtidigt som den i grunden är repetitiv, vilket förstärker skildringen av cykelbudens vardag som är just repetitiv: invänta en beställning via mobilen, snabbt ta sig till aktuell restaurang, stuva ner maten i den rosafärgade väskan, hitta och ta sig till kunden. Om och om och om igen. Oavsett väder med dåliga kläder, mer ofta än sällan på skrotcyklar som buden får stå för själva, utan möjlighet till välbehövliga raster – allt till oförskämt låg ersättning. Genom idogt arbete från Teglunds och flera andra cykelbuds sida tar sig Transport an kampen för ett kollektivavtal. Trots att jag vet hur kampen slutar, ett kollektivavtal kom faktiskt till stånd, är det riktigt spännande att ta del av vägen dit. Det är sällan som facklig kamp i nutid har skildrats på ett mer initierat och engagerat sätt.

Hur slutar då boken, förutom med ett kollektivavtal för cykelbuden? Jo, Teglund skriver på ett nytt kontrakt för Foodora. Han älskar ju att cykla! Några kommande spelningar har han också, lyckligtvis, på gång. Nu är det bara att hoppas att någon annan tar upp kampen för alla andra tillfällighetsarbetare. Och att Anders Teglund skriver fler böcker!

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Tiken av Pilar Quintana

Läsåret 2022 har bara börjat och ändå vågar jag påstå att jag redan har jag läst en bok som kommer att stå sig bra i konkurrensen om ”årets läsupplevelse”. Boken heter Tiken och är en brutalt vacker och oroande berättelse av den colombianske författaren Pilar Quintana.

Damaris bor tillsammans med sin man Rogelio i en enkel stuga i utkanten av djungeln vid den colombianska Stillahavskusten. För den med mycket pengar skulle det med all sannolikhet vara en otroligt vacker plats. För Damaris och Rogelio är det snarare en hotfull plats, där kampen för överlevnad överskuggar allt, även den vackra utsikten över Stilla havet. De är mycket fattiga, Rogelio tar påhugg som fiskare och Damaris sköter en övergiven villa mot en liten men dock mycket sporadisk inkomst, i väntan på att ägarna en dag kanske kommer tillbaka. De slåss inte bara mot fattigdomen utan även mot den ständigt närvarande fukten som gör att allt täcks med en tunn hinna mögel, mot hetta och kyla, myrinvasioner och mygg. Damaris, som är i 40-årsåldern, har nått vägs ände vad gäller längtan efter egna barn. Regelbundna, och kostsamma, besök hos medicinmannen har inte gett något resultat och i ett försök att mota bort skammen och sorgen över att aldrig få bli mor tackar hon ja till att ta emot en övergiven hundvalp som hon ger namnet Shirli, det namn hon skulle ha gett till den dotter hon aldrig fick. Det finns redan tre hundar i familjen, men med Shirli ska det bli annorlunda. Hon ska få all den kärlek och omvårdnad de andra hundarna inte får.

Det börjar bra. Damaris tar väl hand om Shirli – ger henne mat, badar henne, ger henne favörer de andra hundarna aldrig skulle komma i närheten av. Shirli visar tillgivenhet tillbaka och för en period ser livet lite ljusare ut för Damaris. Men en dag rymmer Shirli och efter den dagen ska relationen mellan Damaris och hennes älskade hund aldrig bli den samma.

Tiken är en fantastisk berättelse som gör ont att läsa. Den är kort, drygt 100 sidor lång, men rymmer ett helt liv. Genom små nedslag i Damaris liv, från det hon var liten till den smärtsamma slutscenen, kan jag som läsare skapa mig en bild av vem Damaris är – och kanske förstå varför hon handlar som hon gör. Det här är en bok man verkligen vill prata med andra om, i synnerhet slutet. Utöver en fängslande berättelse om en kvinna som försöker skapa sig ett drägligt liv, får Quintanas språk mig att känna den fuktiga luften, höra djungelns alla ljud och hur vågorna slår mot stranden. Jag ser de oerhörda kontrasterna mellan de vackra omgivningarna och de påvra livsbetingelser som Damaris, Rogelio och de andra byborna lever under. Pilar Quintana får mig att under några timmar befinna mig där, i den lilla colombianska byn – så som det blir när litteratur är som allra bäst.

Tiken (La perra), som på engelska fått den något mer utmanande titeln The Bitch, nominerades 2020 till The National Book Award i kategorin översatt litteratur. Den har också valts ut som ett av de mest värdefulla objekten att bevara för framtida generationer, och placerats i en tidskapsel i Bogotá.

Tiken är utgiven på Rámus förlag, i översättning av Annakarin Thorburn.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Fjärilens tynd av Erri de Luca

Jag är inte mycket för nyårslöften men en sak jag ska sträva mot under 2022 är att minska intaget av svenska samtidsromaner. Inte för att svenska samtidsromaner är dåliga, tvärtom finns det inom denna genre mycket gott att hämta, men en viss övermättnad har infunnit sig under senare år. Det finns hos mig en längtan efter att läsa fler böcker som överraskar på djupet och som tar mig till andra världar än den jag själv befinner mig i, både bokstavligt och bildligt talat.

Som en följd av detta ”nyårslöfte” inleder jag året med en bok som en kollega tipsade om, Fjärilens tyngd av Erri De Luca, en tunn bok med en svartvit omslagsbild, typisk för det förlag som gett ut boken, Elisabeth Grate förlag. Grate har många fina författare på sin lista – Jean-Marie Gustave Le Clézio, Patrick Modiano, Nina Bouraoui, Marie-Hélène Lafon och Madeleine Bourdouxhe, för att bara nämna några. Har man en gång läst en bok utgiven av Grates återvänder man gärna till förlagets böcker; det finns något i det ofta korta formatet med koncentrerat innehåll som borgar för kvalité och stora läsupplevelser. Likväl hade jag själv missat just Erri De Lucas böcker och är min kollega evigt tacksam att hon, efter att vi haft en intressant diskussion om just kvalité, gjorde mig uppmärksam på denna pärla.

Fjärilens tyngd är som en filosofisk saga, berättad på ett poetiskt språk som i mina ögon bara vid få tillfällen tangerar att bli lite väl sentimentalt. När jag öppnar mig för De Lucas egensinniga språk kan jag köpa även det och bara följa med i berättelsen om maktkampen mellan en åldrad jägare och lika åldrad alpget. Båda ”vet” att de befinner sig på väg mot livets slut men förhåller sig till detta faktum på väldigt olika sätt. Alpgetternas konung lever i nuet och inväntar slutet med jämnmod, jägaren däremot bär, i egenskap av att vara människa, vissheten om sin egen förestående död. Innan dess vill han utföra ett sista uppdrag och det är att skjuta den ”konung” som gäckat honom under så lång tid. Så möts de i en sista kamp men hur den slutar ska jag inte avslöja här. Men att tyngden av en fjäril har en avgörande betydelse ger berättelsen ett lika vackert som dramatiskt och överraskande slut.

Den italienska författaren Erri De Luca har gett ut ett tjugotal böcker. Utöver Fjärilens tyngd finns ytterligare två böcker på svenska, Montedidio och Dagen före lyckan, som båda utspelar sig i efterkrigstidens Neapel. Då det är en stad jag längtar efter att besöka hamnar dessa båda böcker genast på min läslista för 2022.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

Är en bok med tolv kapitel om tolv olika kvinnor, de vävs samman genom att personerna återkommer i de olika berättelserna. En bifigur blir huvudperson i nästa. De har alla olika erfarenheter av att vara svart kvinna i Storbritannien. En bok om hur det är ett vara flicka, kvinna, annan.

Jag gillar Bernardine Evaristo sätt att använda både prosa och poesi när hon skriver. Hon kallar sitt sätt att skriva för fusion fiction och menar att det är ett fritt flöde som gör att hon kommer dem hon skriver om närmare.

Hennes blandning av stort allvar tillsammans med humor blir aldrig för tungt att läsa. Jag berörs djupt av de personer hon skriver om. Det är en bok med många nyanser.

En av mina stora läsupplevelser från förra året.

Flicka, kvinna, annan tilldelades 2019 års Bookerpris

Rekommenderas av Cecilia G

Nattfalkarna av Elly Griffiths

Långa bokserier är inget jag brukar läsa men det finns ett undantag och det är böckerna om arkeolog Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson i Norfolk. Den trettonde boken i ordningen, Nattfalkarna, har nyligen kommit i svensk översättning och den håller absolut måttet. Böckerna kan också läsas fristående, Griffiths uppdaterar eventuella tillkomna läsare.

Ruth är numera prefekt och chef på sin institution på University of North Norfolk som är fiktivt. De flesta orter som nämns i böckerna är annars verkliga platser och det är ofta något trolskt över hur hon beskriver naturen och kusten där. Det är saltängar och tidvatten och emellanåt en del mystik kring arkeologiska fynd de gjort i trakten. Karaktärerna är kanske ändå den största anledningen till att serien blivit så populär. De är vid det här laget väl utmejslade och relationen mellan huvudkaraktärerna Ruth och Nelson kan beskrivas som komplicerad, lite av en omöjlig kärlek. De har en dotter tillsammans men Nelson är gift och har en annan familj så Ruth bor ensam med Kate ute vid saltängarna. Det förekommer oftast både arkeologiska och polisiära fall som ska utredas och i den här boken är den gemensamma nämnaren de så kallade Nattfalkarna som är ett gäng amatörarkeologer som söker med metalldetektorer för att hitta ännu ofunna skatter. De har stött på en död man i närheten av en bronsåldersskatt nere vid Blakeney Point och får bråttom att dra upp honom därifrån innan tidvattnet kommer in. Kort därefter hör de också skott i närheten av en enslig gård där det bor en forskare med fru. Det finns även en känd sägen i Norfolk där människor har sett en stor svart hund, Varslaren, skymta förbi och att den förebådar dödsfall. Ruth är ganska nöjd med sitt liv och sin nya tjänst, förutom allt extra pappersarbete det medför. Nelson å andra sidan irriterar sig på sin överordnades tjat om att han kanske borde tänka på att pensionera sig. Han är bara femtioett och tycker det är en befängd idé. Detta och mycket mer får man ta del av i denna spännande engelska mysdeckare. Jag längtar naturligtvis efter nästa bok som kommer på originalspråk under våren.

Elly Griffiths är författarnamnet för Domenica de Rosa, född 1963 i London. Hon är mycket produktiv och förutom serien med Ruth Galloway finns en mindre serie helt fristående böcker översatta till svenska. På engelska finns även The Brighton mysteries.

Rekommenderad av Andrea Johansson

En oansenlig detalj av Adania Shibli

I Dagens Nyheter från den 10 december kunde man läsa om en ny rapport som nyligen släppts, i vilken det berättas om misstankarna om flera hittills okända massakrer på palestinska civila under det första israelisk-arabiska kriget 1947 – 1949. Källorna är alltifrån soldaters brev hem, ämbetsmäns olika utredningar och interna diskussioner i regeringen och de politiska partierna. Jag vet inte om det är denna rapport som inspirerat den palestinska författaren Adania Shibli till romanen En oansenlig detalj men berättelsen utspelar sig delvis under denna tid och skildrar några israeliska soldaters övergrepp och bestialiska mord på en ung beduinkvinna.

Romanen är uppdelad i två delar. Den första delen tar plats under fem dagar i augusti 1949, i den sanslöst heta Negevöknen som blivit israeliskt område. Den israeliska plutonen befinner sig i området för att fastställa den södra gränsen mot Egypten, hindra infiltratörer från att passera gränsen samt rensa den sydvästra delen av Negev från kvarvarande araber. Deras uppdrag är både militärt och nationellt, då man från politiskt håll vill få området att blomstra så att israeler kan flytta dit. Under sina rekognoseringsrundor kommer soldaterna fram till ett mindre beduinsamhälle där alla avrättas utom en flicka som förs till soldaternas eget läger. Denna första del är en knivskarp skildring av de fasor som följer i krigets spår och som trots det minimalistiska språket, eller kanske just därför, kryper under skinnet på mig.

I andra delen har det gått 25 år. En kvinna i Ramallah läser om händelsen som med tiden förpassats till militärarkiven, som ”en oansenlig detalj bland många”. Då händelsen inträffade exakt på dagen 25 år innan kvinnan föddes blir hon som besatt av att ta reda på mer om beduinflickan och det hon utsattes för. Platsen, liksom de museer och arkiv som dokumenterat händelsen, ligger samtliga i det Israelkontrollerade området C, enligt militärens indelning av landet, dit kvinnan inte har tillåtelse att resa. Hon lyckas dock låna ett id-kort av en god vän som ger henne möjlighet att besöka området där mordet skedde. Israel-Palestinafrågan är svår att förstå sig på och få grepp om men Shiblis roman ger, utan att vara ”undervisande”, en gripande bild av kriget mellan Israel och Palestina 1947-1949 och hur det är att leva som palestinier på Västbanken idag.  

Jag blir mycket drabbad av Adania Shiblis roman. Den är inte så lång, bara 150 sidor, men lyckas skapa stor litteratur i sitt försök att med en enskild händelse skildra en historisk tid som drabbat många människor mycket hårt. Den får mig också att inse hur befriande det är att ibland lämna de europeiska och amerikanska samtidsskildringarna för att läsa romaner som handlar om en annan verklighet än min egen. Visserligen en mycket tragisk verklighet, men vi behöver nog alla vidga våra vyer. Tack till bokförlaget Tranan som oförtrutet ger ut böcker från världens alla hörn. Hösten 2022 kommer Varbergs bibliotek förhoppningsvis ha ett projekt som bland annat kommer att syfta till att lyfta fram förlag som Tranan, som må ses som ett ”mindre” förlag men med många intressanta titlar i sin utgivning.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Rådjursmannen av Geoffroy Delorme

Rådjursmannen är en biografi om fransmannen som levde sju år i skogen tillsammans med rådjuren som blev hans vänner. Det låter ju smått osannolikt men han berättar mycket ingående om sina relationer till de olika individerna. För karaktärerna i den här boken är främst de olika djuren som han lär känna. Det hela börjar med att Geoffroy Delorme som liten blir kränkt under en simlektion i skolan. Han är rädd för den djupa bassängen men blir tvingad ner i vattnet, får panik och springer förskräckt iväg och gömmer sig. Detta resulterar så småningom i att han får hemundervisning. Han får tidigt ett intresse för djur och natur och går ofta ut i skogen i närheten av sitt hem. Han fascineras av djuren och friheten de har, trots alla faror som också ingår i det livet. Hemundervisningen medför en ganska snäv social tillvaro och han trivs bäst när han slipper vara i närheten av andra människor. Även i sin egen familj är han en udda fågel.

Som vuxen bestämmer han sig för att helt flytta ut i skogen och bo där tillsammans med rådjuren Daguet och Etoile m fl. Det första mötet med Daguet beskrivs så fint där Delorme ser in i hans ögon och upplever en särskild kontakt. Vintrarna i Normandie är väl inte lika kalla som här men ändå tillräckligt när man lever dygnet runt i ute i det fria tänker jag. Det är under bar himmel eller något buskage som gäller för vila. Kläder har han en uppsättning på sig och en uppsättning nedgrävd i en tät påse. Han anpassar sig efter djurens dygnsrytm och ämnesomsättningen går ner på lågvarv under vintern. Som föda äter han olika växter, blommor t ex rödplister som har högt proteininnehåll, kastanjer, nötter, ekollon och rötter och vänjer kroppen av med socker och processad mat och känner istället växternas naturliga sötma. För djuren finns många faror, däribland människan och jägare. Vid ett tillfälle i boken beskriver han hur han får rådjuren att koppla doften av krut med fara genom att visa med kroppsspråk och visar dem till ett skyddat Natura 2000-område.

Några gånger om året återvänder han till sina föräldrars hus för att äta och duscha men är försiktig med att tvätta sina kläder för att inte ta med sig främmande dofter till skogen. Han känner sig alltmer utanför samhället och sin familj och vill knappt vara en del av det till slut. Människan förstör så mycket för egen vinning och han fördömer dagens skogsbruk där man avverkar stora arealer och mejar ner allt till kalhyggen. Buskage och andra livsmiljöer för olika djur förstörs brutalt. Bara för att vi kan sätter vi oss över allt annat levande. Citat från sidan 137: ”Naturen är ingen fyndighet, den är en gemensam tillgång för alla djur, däribland människan.” Lite ödmjukhet inför vår gemensamma planet tror jag författaren efterfrågar med denna lite speciella men läsvärda bok.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Glaskupan av Sylvia Plath

Nyligen avslutade vi höstens omgång av En klassiker till kaffet med Sylvia Plaths delvis självbiografiska, och enda roman, Glaskupan. Trots att det är många år sedan Sylvia Plath dog tycks intresset för henne som person och författare inte avta, tvärtom. Elin Cullhed tilldelades ju t.ex. nyligen Augustpriset för romanen Eufori som skildrar Sylvia Plaths sista år i livet och det kommer fortfarande ut nya biografier på engelska, t.ex. Three-Martini Afternoons at the Ritz: The Rebellion of Sylvia Plath & Anne Sexton.

Kanske är det så att Plath överlag har uppmärksammats mer för sitt turbulenta liv och tragiska död än den litteratur hon skapade. Detta tycks nu vara på väg att förändras. Samlingen Dagböcker och anteckningar 1950-1962 har under året getts ut i nyutgåva och nästa år utkommer på svenska en diktsamling, i vilken ingår dikter från de två samlingarna som gavs ut medan Plath fortfarande var i livet, The Colossus och Ariel, samt ur de postuma utgåvorna Crossing the Water och Winter Trees, och en novellsamling med noveller till största delen hämtade från en postum utgåva från 1977, Johnny Panic och drömbibeln. 

Men åter till Glaskupan. Romanen kom ut 1963 i Storbritannien under pseudonymen Victoria Lucas, några år senare gavs den under Sylvia Plaths eget namn. Boken handlar om 19-åriga Esther Greenwood som 1953 vinner en skrivartävling och som pris får åka till New York för att under en månad arbeta på en modetidning tillsammans med elva andra unga kvinnor. Efter några händelserika men mycket hektiska veckor återvänder Esther till Boston. Hon får där beskedet att hon inte kommit in på den skrivarkurs hon sökt och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Den redan sköra Esther faller ner i en djup depression, försöker ta livet av sig och hamnar till slut på ett mentalsjukhus där hon utsätts för flera elchocksbehandlingar. Esther är en mycket begåvad ung kvinna med höga förväntningar på livet, men också med höga krav på sig själv. Det kombinerat med dåligt självförtroende, faderns död när Esther bara är nio år och en komplicerad relation till modern bidrog troligtvis till Esthers svårigheter att hantera livet. Glaskupan har ett öppet slut och själv vill jag gärna läsa in att det går bra för Esther.

För Sylvia Plath gick det som bekant mindre bra. Bara någon månad efter utgivningen tog hon sitt liv och en fråga som kom upp under vårt boksamtal var huruvida boken skulle ha överlevt och klassats som klassiker om Plath inte hade tagit livet av sig. Det går naturligtvis inte att svara på men personligen kan jag verkligen förstå varför Glaskupan hela tiden lockar till sig nya läsare, kanske främst nya generationer unga kvinnor, och jag tycker att det är en högst läsvärd roman av flera olika anledningar. I språket kan man skönja poeten Plath, med många målande beskrivningar av svåra själsliga tillstånd, men också, kanske något förvånande, en hel del humor. Skildringen av kvinnors på alla sätt ojämlika situation i USA under 1950-talet är spännande att läsa och berättelsen om den unga kvinnan Esther Greenwoods väg in och ut ur psykisk sjukdom är mycket gripande och trovärdig.

Ytterligare en relativt nyutkommen bok om Sylvia Plath är Sanna Tahvanainens Körsbär i snön (2019). Romanen är ett försök att skildra Plaths egna upplevelser på modemagasinet Mademoiselles redaktion i New York 1953; det fanns ju en förlaga till Esthers upplevelser i Glaskupan. Det existerar inga eller ytterst få dagboksanteckningar från Plaths tid i New York så Körsbär i snön är en rent fiktiv berättelse som växlar mellan berättarjaget Sylvia och de andra kvinnorna som också vunnit en månads arbete på modetidningen. Men, berättar Tahvanainen i en intervju, så har hon genom att läsa Plaths brev och andra dagboksanteckningar försökt göra henne rättvisa och även velat skapa ett språk som liknar Plaths eget.

Jag vill avsluta det här blogginlägget med ett mycket fint citat från intervjun med Sanna Tahvanainen:

”I den här romanen ville jag fånga henne när hon lever. Jag tog åt mig som uppgift att skriva Sylvia Plath levande. Jag är förvånad att hon är så himla död. Hon dog en enda gång och alla andra dagar i sitt liv levde hon. Jag tycker man är fixerad vid detaljerna hur hon tog sitt liv och så glömmer man bort hur hennes liv såg ut. Hur hon såg ut när hon var som mest levande – så ville jag fånga henne under en oerhört het sommarmånad i juni 1953. När hon får pröva sina vingar i storstaden. Det går inte alltid som hon har tänkt sig, men hon får möjligheten att flyga högt.”

Lillemor Åkerman

Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan

Efter en period med flera påbörjade men ej avslutade böcker är det underbart att komma över en bok som griper tag från första raden. Jag läser den irländska författaren Claire Keegans båda noveller mer eller mindre i en enda sittning och efter avslutad läsning vill jag genast återvända till hennes litterära värld.

Claire Keegans språk är som en stark reducerad buljong. Inte så omfångsrikt men rikt på innehåll, där det som står mellan raderna är lika viktigt som det som skrivs ut. Det bygger på en stark tilltro till att läsaren själv fyller på med det som ”saknas” och Keegan har i en intervju sagt att vad vi läsare fyller på med beror på våra egna erfarenheter. Samtidigt finns det något djupt allmänmänskligt i Keegans berättelser som jag tror att alla, oavsett vad vi har med oss i bagaget, kan relatera till. Hennes noveller är känslosamma, utan att ramla över det i mina ögon så förkastliga sentimentalitetsstrecket och de läsare som inte, mot alla förmodan, blir berörda på djupet måste ha ett hjärta av sten. Marianne Tufvesson har nog inte haft en lätt match med att översätta Keegans koncentrerade språk, i kombination med en dialog som består av en hel del slang och, gissar jag, dialektala uttryck. Tufvesson har lyckats mycket bra tycker jag, även om jag tror att läsupplevelsen kan bli ännu större om man läser Keegan på engelska.

Den första berättelsen, Det tredje ljuset (Foster), skrev Keegan redan 2009 och den publicerades då i The New Yorker och utnämndes senare till årets text. Små ting som dessa (Small things like this) publicerade i år och de båda novellerna ges nu ut i en och samma volym på svenska. Jessika Gedin frågade i Babel härförleden om det finns någon koppling mellan de båda novellerna och en något trulig Keegan svarade att hon inte vet men att hon ska fundera på det. För mig finns en tydlig koppling men den återkommer jag till.

Det tredje ljuset utspelar sig i sydöstra Irland. I en barnrik familj lämnas en av de yngre döttrarna bort till en släkting över sommaren då ytterligare ett barn är på väg att födas. Flickan får bo hos det barnlösa paret Kinsella och för föräldrarna tycks det mindre viktigt huruvida dottern kommer tillbaka till familjen eller inte. De tillfälliga fosterföräldrarna är, till skillnad från flickans biologiska föräldrar, kärleksfulla och hon försöker anpassa sig till att vara älskad. Även om Keegan menar att det varken är början eller slutet som är viktigast i en berättelse, utan allt det som finns där emellan, kommer jag aldrig att glömma slutscenen i Det tredje ljuset. Inte heller de insikter flickan får genom hur hon blir bemött av paret Kinsella.

I Små ting som dessa möter vi Bill Furlong, kol- och virkeshandlare. Det lackar mot jul och Furlong ger sig ut för att leverera kol inför julen och i bästa fall få in betalningar för redan levererat bränsle. Han kör bl.a. upp till ett katolskt kloster som även driver en tvättinrättning, ett s.k. Magdalenahem där unga kvinnor på glid bor och arbetar. Furlong råkar se en ung kvinna som hålls inlåst i en kolkällare. Hon är i bedrövligt skick och frågar hela tiden om vart hennes nyfödda barn tagit vägen. Furlong, vars barn går i den skola som samma kloster driver, hamnar i ett moraliskt dilemma. Ska han hjälpa flickan, mot nunnornas uttalade vilja och riskera att hans egna barn kommer att få betala priset, eller blunda för det han ser?

Vad finns det då för kopplingar eller likheter mellan de två noveller? Först och främst att de handlar om utanförskap och medmänsklighet, och att små handlingar kan få stor betydelse. Men det finns också en likhet mellan flickan i Det tredje ljuset och mannen i Små ting som dessa. De saknar båda någonting, men ingen av dem vet riktigt vad eftersom det svårt att se det man aldrig har fått eller ens känner till. Denna saknad, eller brist, förminskar deras liv. Genom olika händelser börjar de ana vad som fattas dem och då Claire Keegans noveller har öppna slut ger hon mig som läsare mycket att fundera över.

Lillemor Åkerman

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson

Äntligen är Åsa Larsson tillbaka med en bok för vuxna! Det är den sjätte och avslutande delen i serien spänningsromaner om kammaråklagare Rebecka Martinsson i Kiruna. Den går utmärkt att läsa fristående men räkna med att du kommer vilja läsa föregångarna. Det här är för mig en deckare av högsta klass, den har faktiskt allt och lite till. Ofta när man har längtat efter en bok skruvas förväntningarna upp så högt att det lätt faller platt och blir en viss besvikelse, men här är det tvärtom och författaren överträffar sig själv. Det har gått 18 år sedan Solstorm kom ut 2003 och Åsa Larssons böcker har nu givits ut på 25 olika språk och de har även blivit film och tv-serie. Hon har under tiden också hunnit med att skriva den populära Pax-serien för barn.

Boken börjar med att en ny karaktär, Ragnhild Pekkari, har bestämt sig för att avsluta sitt liv. Det är vårvinter och hon ska skida ut över en skör snöbrygga med tung ryggsäck på sig och därmed ska allt vara över. Hon får ett telefonsamtal som gör att hon måste skjuta upp det planerade och ta tag i en sista sak. Rebecka Martinsson är vid det här laget ganska sliten men uppmanas av rättsläkare Lars Pohjanen att hjälpa till med ett preskriberat mord. Vid ett dödsfall som polisen får på sitt bord upptäcks också ett gammalt mord. Utan att avslöja för mycket får vi parallellt med de redan kända karaktärerna möta Börje Ström, en fin man som gjort karriär som boxare på 70-talet. Det finns också kopplingar till grov organiserad brottslighet som kommer otäckt nära. Det hela är mycket skickligt sammankopplat men det som jag är mest förtjust i med Åsa Larssons verk är hennes karaktärer och hur hon gestaltar dem och deras relationer sinsemellan, tillsammans med deras kontakt med miljön och naturen de lever i. Rebecka kämpar med sig själv och sitt eget mående. Det är stundtals kaos inombords men hon axlar ändå ett tufft jobb, det kanske delvis är tack vare det som hon ändå klarar av livet. Krister, hundföraren, som hon är starkt dragen till antingen hon vill det eller inte, har träffat en stabil helylletjej som han borde vara tillfreds med, eller? Till synes ganska vanliga människor som man lär känna och får kika in i huvudet på. Även hundarna ges stor plats i hennes böcker och man förstår hur mycket de betyder för människor.

Titeln Fädernas missgärningar kommer från Bibeln och här kan man verkligen säga att tidigare missgärningar kommer ikapp karaktärerna. Kanske till och med präglat stora delar av deras liv. En sista rolig detalj är att man får veta hur grannen Sivving fick sitt namn, faktiskt något som jag alltid undrat och nu blev så självklart. Kanske har det framgått i någon tidigare bok som jag inte läst.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Kvinnan med stjärnan av Pam Jenoff

Eftersom jag läst författarinnan Pam Jenoffs bok Cirkusflickan med stor behållning var jag nyfiken på hennes nyaste bok, nämligen Kvinnan med stjärnan.

Det är en gripande skildring som har inspirerats av en liknande händelse som utspelade sig i Polen under andra världskriget där en grupp människor överlever genom att gömma sig i stadens avloppssystem.

Vi får följa huvudpersonen Sadie och hennes judiska familj som en dag inte har något annat val än att gömma sig under jorden. De bor i ett ghetto där tillvaron blir allt svårare. Tillsammans med ytterligare en familj flyr de genom Krakows avloppstunnlar. Dagar blir till veckor

En dag får kvinnan Ella syn på Sadie genom ett brunnsgaller. Ella lever ett helt annat liv. Hennes styvmor umgås med nazisterna så livet är enklare, men Ella väljer ändå att hjälpa Sadie. I början är det bara närvaron vid brunnsgallret som krävs, en liten påminnelse om vänner, solsken och allt som inte finns mer. Ella riskerar mer och mer för att hjälpa Sadie och de andra. Det blir allt farligare.

Boken handlar om människans kamp för överlevnad och dess förmåga till anpassning när det inte finns någon utväg i sikte. Om hoppet som gör all skillnad. Om när en medmänniska genom små enkla goda handlingar inger livsavgörande hopp när mörkret är som mörkast. Bara närvaron av en annan människa kan betyda allt. Vi har i pandemitider blivit påminda om vad isolering kan betyda. Men denna isolering, att leva under jord under en längre tid, är svår att föreställa sig.

Rekommenderas av Marie Larsson

 

 

Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe

Bokcirkeln ”En klassiker till kaffet” träffades häromdagen för andra gången denna höst och vi samtalade då om Gilles kvinna av den belgiska författaren Madeleine Bourdouxhe. Boken kom ut på franska redan 1937 men gavs ut på svenska först 2004. Det är en roman som språkligt sätt känns mycket modern trots sina 84 år. Bourdouxhe har en fantastisk förmåga att skildra komplexa händelser med ett till synes enkelt och sparsmakat språk över få sidor, romanen är blott 117 sidor lång. Desto mer finns det att läsa mellan raderna och det är mycket i Bourdouxhes berättelse som både berör och stör.

Gilles kvinna utspelar sig på den belgiska landsbygden på 30-talet och grundintrigen är ett klassiskt triangeldrama, men med en obehaglig tvist. Elisa lever tillsammans med Gilles, de har ett par tvillingflickor och Elisa är gravid på nytt. Elisa älskar verkligen sin Gilles, och han henne – tills den dag då Elisas syster Victorine förför honom. Små förändringar i Gilles beteende får Elisa att sakta inse vad som pågår, men hon har naturligtvis mycket svårt att ta in både makens otrohet och systerns svek. Hur det hela fortlöper ska inte avslöjas här, mer än att mina och de andra deltagarnas sympatierna inte, som man kanske skulle kunna tro, hamnar hos Elisa fullt ut. Det är svårt att förstå Elisas bevekelesegrunder för hur hon hanterar otroheten, än mindre acceptera dem, men man får kanske se hennes agerande i ljuset av kvinnors situation på landsbygden i 1930-talets Belgien.

Det finns ytterligare en bok av Bourdouxhe på svenska, novellsamlingen En spik, en ros, i vilken hon tecknar en rad starka kvinnoporträtt av kvinnor som lever i existentiella tomrum och som söker kärleken och meningen med livet. Då Gilles kvinna är en rätt mörk berättelse läste vi också tillsammans den något ljusare novellen Louises dagar, i vilken den ensamstående mamman Louise hoppas att kärleken till Bob ska befria henne från vardagsslitet hos Madame. Samtidigt finns en värme i relationen mellan Louise och hennes arbetsgivare, och mellan Louise och dottern. Bourdouxhe är en mästare på att gestalta skönheten i vardagen och den värdefulla förmågan att kunna uppleva lycka och livets storhet i små, korta ögonblick när allt annat fallerar.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Memorial av Bryan Washington

Med boken Memorial introduceras den amerikanske författaren Bryan Washington för oss svenska läsare. Washington är född 1991, bor i Houston, Texas och debuterade 2019 med novellsamlingen Lot som tilldelats flera litterära priser och som hyllats av bland andra Barack Obama.

I den egensinniga romanen Memorial, som sticker ut genom sättet den är berättad på men också vad gäller själva handlingen, möter vi Benson som är svart och arbetar på fritids och Mike som är kock med rötter i Japan. De lever i en kärleksrelation sedan en längre tid tillbaka, men har kommit vilse i sina känslor för varandra och är båda osäkra på vad som finns kvar av relationen. Allt sätts på sin spets när Mike får veta att hans pappa, som bor i Japan, och som Mike har haft ytterst lite kontakt med sedan pappan övergav familjen, är döende i cancer. Mike bestämmer sig hastigt för att ge sig av till Japan samtidigt som hans mamma är på väg till Houston för att hälsa på. Hon flyttar in hos Benson som hon aldrig tidigare träffat, och de två är helt utlämnade till att på egen hand lära känna varandra.

Även om Memorial är en roman om kärlek som vi alla kan känna igen oss i, lägger Mikes och Bensons queera relation en extra dimension till berättelsen. De är båda sökande och längtar efter en långvarig relation men det finns i deras omgivning få förebilder i att leva ett queerliv. Dessutom är bådas föräldrar skilda och har dålig kontakt med varandra och med sönerna, så inte heller inom de egna familjerna finns några förebilder.

Boken är uppdelad i tre delar. I första delen möter vi Benson, från det att Mike kommer hem och berättar att han måste bege sig till Japan på obestämd, till den dag då han återvänder efter faderns död. I del två befinner vi oss huvudsakligen i Japan och får veta mer om Mikes far som driver en typisk japansk bar där udda existenser strålar samman. I den tredje delen sammanstrålar deras respektive familjer där Mike och Bensons homosexuella relation äntligen får lova att komma ut i ljuset på riktigt.

Jag tycker mycket om Memorial. Kanske inte under de allra första sidorna då Washingtons språk är speciellt, dialogdrivet, minimalistiskt med oväntade vändningar. Men när jag väl kommer in Washingtons språkvärld öppnar sig en högst läsvärd berättelse om två unga människors sökande efter kärlek och en plats i världen. Det är ömsint och taggigt på samma gång och berättelsen och karaktärerna dröjer sig kvar inom mig flera veckor efter avslutad läsning.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof

Den danska författaren Asta Olivia Nordenhofs nya roman är tänkt som den första delen av sju böcker om fartyget Scandinavian Star. Natten till den 7 april 1990 började passagerarfärjan med 500 passagerare brinna mitt ute i Skagerack. Elden släcktes, men fler bränder bröt ut och 159 människor miste livet i olyckan.

I ”Pengar på fickan” får vi lära känna Kurt och Maggie, två tilltufsade personer som finner varandra och som köper en gård på ön Fyn. Det är 80-tal och välfärdssamhället har fått stryka på foten. Livet är inte lätt och paret får kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Kurt har barn sedan tidigare och Maggie är hans tredje hustru. Maggie har förut använt männen som en livlina för att överleva, men i Kurt blir hon kär på riktigt och hon står till och med ut med honom när han visar sina mer våldsamma sidor. När dottern Sofie berättar att hon är lesbisk drar Maggie en suck av lättnad. Hennes flicka skall i alla fall slippa att bli kallad hora.

Vi träffar Kurt och Maggie vid olika tillfällen i livet. Ibland talar de direkt till oss, men vid andra tillfällen skildras deras liv av författarjaget och berättelsen pendlar mellan intimitet och distans. Huvudpersonernas liv griper tag i mig och jag känner för dem, även när de är mindre sympatiska.

Scandinavian Star kommer in i ett kort kapitel mitt i boken och författarjaget redogör för vad som hände vid katastrofen. Färjan hade haft flera ägarbyten och branden kan med stor sannolikhet vara följden av ett försäkringsbedrägeri. ”159 människor dog. Det är alldeles för möjligt att de dog för att några andra människor ville uppnå ekonomisk vinst”, skriver berättarjaget. ”Kapitalismen är en massaker”, fortsätter hon.

Kurts och Maggies levnadsöden är också beroende av pengarnas makt. De är båda två tvungna att göra saker de egentligen inte vill göra för att inte gå under. Om de hade haft pengar på fickan skulle deras liv definitivt ha sett annorlunda ut.

Det är en fascinerande roman på endast 212 sidor som Asta Olivia Nordenhof har skrivit och den är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2021. Jag ser fram emot att läsa del två i serien om Scandinavian Star, men då får vi nog möta andra huvudpersoner.

Rekommenderad av Marianne Castellano

Nikes bok av Agnes Lidbeck

Agnes Lidbeck är återigen aktuell med en ny roman och det med besked, en rejält tjock bok som ger en anledning att tillbringa lite tid i soffan när höstvindarna viner. Hon använder semikolon lika ohämmat som självaste Houellebecq, verkligen uppfriskande! Det kan vara svårt att sätta fingret på exakt vad det är i språket som gör att man gillar det man läser, men hennes språk når mig på djupet. Greppet här är en berättare lite från ovan och hon sätter en ton redan på första sidan som tilltalar mig. Ren läsglädje även om det i mångt och mycket är en roman om förluster. Det är en bok om kärleken, livet och allt som hör därtill. Om vilka konsekvenser det kan bli av valen vi gör, antingen i stunden eller mer genomtänkt.

Handlingen rör främst tre familjer och spänner över ca 40 år med utgångspunkt i det lilla fiskeläget Kummelvik på Österlen. Det är Tommy och Karin på Näs, en fin före detta kungsgård, och Rosmarie och Janne som är en fiskarfamilj precis som Jannes förfäder varit i generationer. Tillkommer gör Sonja och Olle, ett konstnärspar som är inflyttade och hyr en spartansk ateljé av Janne. De lever det enkla, fria livet. En dag händer en sak som gör att gamla invanda mönster och relationer ställs på ända och nya uppstår. Det finns så mycket att säga om den här boken men det är svårt att skriva mer om själva händelserna i historien utan att avslöja för mycket. Det ena ger det andra och saker följer med till nästa generation.

Samhället och miljön förändras över tid, fiskbestånden minskar och det som alltid varit så självklart är inte längre möjligt eller lönsamt. Förutsättningarna ser annorlunda ut, familjer kan inte försörjas. Hur ska man lösa det, vad ska man göra istället? Dra nytta av de bättre bemedlade kanske, som köper sig sommarhus vid de orörda och pittoreska stränderna. Kort sagt, det gör ont att vara den som säljer eller bryter en tradition som är så djupt rotad i en familj att det är själva identiteten. Det är något som jag tycker kommer nära och går att omsätta på andra saker än fiske.

Nike som är dotter till Sonja och Olle står lite bredvid, är en betraktare och håller ett visst avstånd, man förstår senare varför. Karaktärerna är många och ryms gott och väl i denna omfångsrika bok, de känns äkta med sina både bättre och sämre sidor. Sidantalet till trots är boken färdigläst fortare än väntat, det är svårt att lägga den ifrån sig när man väl börjat. Jag kommer att tänka på Wassmos Det sjunde mötet och Westös Den svavelgula himlen som jag också tyckte mycket om. Det är lite samma typ av bok, som löper över många år och kärleken mellan människor följer med genom åren, i bestående eller förändrat skick.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Vackra värld, var är du av Sally Rooney

Irländska Sally Rooney som skrivit de hyllade Samtal med vänner (2017) och Normala människor (2019) är nu aktuell med Vackra värld, var är du. Här är huvudkaraktärerna runt 30 år och det kretsar kring de två vännerna Alice och Eileen samt två män i deras närhet. Det är, precis som tidigare romaner, en bok om vänskapsförhållanden, sex, klass och funderingar om livet. Det som är lite nytt här är nog att det är lite mer existentiellt och en hel del tankar om världens tillstånd som sådant.

Boken handlar om Alice, en framgångsrik romanförfattare som bor ensam i en gammal prästgård, och hennes bästa vän Eileen som man märker att hon fått ett visst avstånd till, precis som det fysiska avstånd som just nu skiljer dem åt. Man får följa deras kontakt med varandra som till stor del består av mailkonversation. Boken börjar med att Alice dejtar en lagerarbetare vid namn Felix som hon kommit i kontakt med via en dejtingapp. De är olika på många sätt och umgås i totalt olika kretsar, vilket medför en hel del krockar i det sociala samspelet. Man får inte veta så mycket om Felix bakgrund men man förstår att hans förhållande till sin familj är komplicerat; jag tolkar det som att hans uppväxt inte varit särskilt mjuk. Han säger själv att han gjort många dåliga saker i sitt liv. Alice är på väg tillbaka efter ett psykiskt sammanbrott och försöker återfinna skrivlusten som lyser med sin frånvaro. Hon bjuder med Felix på en resa till Rom dit hon ska i arbetet. Kanske främst i egenskap av vän, som resesällskap, och för att hon har råd.

Eileen å andra sidan försöker komma över sin expojkvän och tar kontakt med sin före detta granne Simon. Han är en något äldre barndomsvän, troende och går i kyrkan och de blir vad man brukar kalla friends with benefits. Men kan det bli något mer, och vill de ens det? Simon är den karaktär som jag tycker bäst om, är mest intressant och mångfacetterad.

Rooney är en fena på att skriva så att man är fast redan på första eller andra sidan och sedan hålla den nivån rakt igenom. Under förutsättning att man har en förkärlek till relationsromaner med kopplingar till andra litterära verk. Till den här tredje romanen har den svenska utgåvan fått en ny översättare, Helena Fagertun, och hon gör det minst lika bra som sin föregångare Klara Lindell.

Rekommenderad av Andrea Johansson

När bergen sjunger av Nguyên Phan Quê Mai

Det här kan vara en av de vackraste böcker jag läst. På varje sida finns meningar som måste läsas igen. Det kommer inte som en överraskning när jag läser att författarinnan Nguyen Phan Que Mai vunnit priser för sin tidigare poesi. Språket är magiskt vackert. Historien sorglig, hemsk och ändå så hoppfull.

 
Boken börjar i Hanoi 1972 där Hương och hennes mormor är på väg till skolan men får fly ner i skyddsrum när amerikanska bombplan kommer. De bestämmer sig för att fly ut på landet till byn Hoa Binh ”fred”, där bomberna inte kan nå dem. Från en bergsgrotta som används som skyddsrum ser de Hanoi bombas och bli ett eldhav. De återvänder efter en tid för att finna sitt hus bombat och liksom i förbifarten nämns att de på skolgården tillsammans med andra hemlösa ” kokade  vårt ris, uppblandat med grus och fläckat av blod, och delade med oss till de andra.”

Det är många starka scener i den här boken. Blandat med vackra bilder. Vi får inblickar i  Vietnams förfärliga historia genom en mormor som har överlevt både den franska ockupationen, den japanska invasionen, den stora svälten under andra världskriget och senare jordreformen. Hon delar med sig av alla dessa sina historier till sitt barnbarn och det är också senare i boken hennes liv som vuxen vi får följa. Det här är en otroligt välskriven  bok om krig bevittnat genom kvinnors liv och Nguyen Phan Que Mai har vunnit många litterära priser för debuten. Jag inväntar med spänning nästa bok som kommer att handla om de barn som föddes efter kriget med amerikanska fäder och deras liv som övergivna och senare som letande efter sina biologiska föräldrar. Och om de många amerikanska veteraner som återvänt till Vietnam för att leta efter sina avkommor. Så även denna bok kommer säkert att kännas tung men samtidigt hoppfullt vacker.

Rekommenderad av Mia Rosengren

Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg

Tre år efter den hyllade Kärlekens Antarktis, denna vackra och starkt gripande roman om mänsklighetens två ytterligheter, kärlek och våld, är Sara Stridsberg tillbaka med en ny bok, novellsamlingen Hunter i Huskvarna. Eller är det verkligen noveller? Stridsberg har i en intervju sagt att hon själv är lite osäker på det. Novellerna är snarare en slag miniromaner, och kanske är det till och med så, säger hon, att egentligen bildar de elva noveller tillsammans en roman. För mig som läsare är det lite svårt att se denna roman i novellerna, men att varje novell utgör vad som skulle kunna kallas en miniroman, det håller jag definitivt med om. Några av novellerna spänner över långa perioder, från barndom till vuxenliv, med sömlösa hopp över tid. Mycket skickligt gjort. Och trots att flera av novellerna är relativt korta lyckas Stridsberg gestalta trovärdiga människor av kött och blod, och inte minst med både själ och hjärta.

Tematiskt finns det en hel del gemensamt i novellerna. Frånvarande mammor och pappor – de kan vara döda, vistas på mentalsjukhus eller helt enkelt bara ha försvunnit. Det handlar ibland om andra familjemedlemmar som gått bort, som systern i den oerhört gripande novellen Skogås. Om barn som i stor utsträckning får klara sig själva, trots att det finns kanske både en och två fysiska föräldrar, men som inte förmår se barnens behov. Om de som blir kvar när andra gett sig av. Om att det inom varje människa nog finns en intakt kärna som inte ändras, oavsett vad vi går igenom eller hur vi förflyttar oss genom livet. Om kärlek och vänskap och om att ibland vara på väga att missa själva livet.

Titelnovellen finns sedan tidigare inläst av Ingela Olsson, i en något förkortad version. Du hittar den på SR, under Radioföljetongen och Radionovellen. I novellen berättar den kvinnliga huvudpersonen om ”uppväxten i staden med de stora bergen, gudstron och vapenfabriken. Där blir hon vän med Hunter, vars pappa alltid sitter på torget utanför Rosen hotell. Tillsammans står de på den mörka motorvägen för att se om bilarna ska köra över dem, eller går omkring i spillrorna av det gamla sinnessjukhuset. Men en dag försvinner Hunter plötsligt.” En berättelse om den där vänskapen i barndomen, som om man har fått vara med om den, aldrig riktigt släpper taget om en; som blir ett slags måttstock på hur en vänskapskapsrelation ska se ut. Av typen ”du och jag mot världen”, under en tid i livet då ingen väg finns utstakad utan allting ligger öppet.

Språket är, som alltid hos Sara Stridsberg, mycket personligt, i en klass för sig och en ren njutning att läsa. Visst finns där genomgående ett stort mörker med döden ständigt närvarande, men allra mest, som Stridsberg själv uttrycker det, är det kanske ändå livet hon skriver om. Fint formulerat genom slutrepliken i novellen Min psykoanalytiker: ”Min present till dig är att jag ska försöka hålla mig i ljuset framöver.”

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Den evige äkta mannen av Fjodor Dostojevskij

I går var det då äntligen dags för bokcirkeln En klassiker till kaffet att träffas igen! I höst är tre träffar inplanerade. Vid gårdagens träff samtalade vi om Fjodor Dostojevskijs Den evige äkta mannen, som finns i flera olika utgåvor och översättningar. Den evige äkta mannen är nog en av Dostojevskijs, i alla fall i Sverige, mindre kända romaner, men enligt flera kritiker kanske författarens mest lyckade verk. I boken Dostojevskij: liv och dikt av Karl Erik Lagerlöf kan man läsa att en Konstantin Mucholvskij menar att ”romanen tillfredsställer alla den klassiska diktens regler – exposition, komplikation, stegring, kulmination, katastrof, upplösning, epilog”. Det samlade omdömet under boksamtalet var också att Den evige äkta mannen är en klart läsvärd roman och nog en ganska typisk Dostojevskijberättelse, om än i ett något kortare format (194 s. i Bakhålls upplaga) än de mer kända romanerna, t.ex. Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov. Läsningen av denna roman inspirerade också oss alla till att vilja läsa mer av Dostojevskij.

Berättaren i boken heter Aleksej Ivanovitj Veltjaninov, en medelåldersman som tycks vara inne i någon slags 40-årskris. Hans dagar är ångestfyllda och nattetid drabbas han av mardrömmar som på ett oklart sett har med hans förflutna att göra. En natt får han besök av en bekant från förr, Pavel Pavlovitj Trusotskij. Veltjaninov känner till en början inte igen Trusotskij men efter ett tag kommer han ihåg. För ett tiotal år sedan levde de i samma stad och Veltjaninov hade då en relation med Trusotskijs fru, Natalja Vasiljevna Trusotskaja. Utifrån detta flera år gamla triangeldrama, med den förförda/fresterskan, förföraren och en bedragen äkta man (där det visar sig att Pavlovitj inte är far till dottern Lisa, utan hon är – förstås – Veltjaninovs dotter) skapar Dostojevskij en intensiv, känslofylld, mycket dramatisk berättelse om passion, ont och gott, brott och straff, ansvar, skuld, ond bråd död och inte minst det undermedvetna och olika försvarsmekanismer. Dostojevskij verkade ju långt innan Sigmund Freud lanserade sina teorier, men det är lätt att förstå tanken om att den store ryske författaren var en stor inspirationskälla.

För dig som redan älskar Dostojevskij, läs Den evige äkta mannen. För dig som inte tidigare läst honom så den här romanen en perfekt start!

Till de kommande träffarna ska vi läsa Gilles kvinna av den belgiska författaren Madeleine Bourdouxhe (och Glaskupan av Sylvia Plath.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Kräldjursmemoarer av Silje Ulstein

En mycket läsvärd och stundtals väldigt obehaglig psykologisk thriller, en debut som inte riktigt liknar något annat jag läst. Den är mörk och fängslande och tar upp sidorna hos människor man ofta inte vill prata om, det är ensamhet, sorg, skam och sexualitet.

Det hela börjar med att 11-åriga Iben och hennes mamma Mariam som är på ett köpcentrum när Iben plötsligt försvinner, Mariam reagerar med att först bli förbannad och sedan fly. Hon kör iväg med bilen och sedan fortsätter hon bara, långt. När hon väl ångrar sig och kommer hem så inser hon att dottern fortfarande är borta och en utredning kring Ibens försvinnande startar. Flera år tidigare, 2008, bestämmer sig ett kollektiv med ungdomar för att skaffa en pytonorm som husdjur och Liv som bor i kollektivet faller handlöst för ormen Nero och känner en starkare koppling till honom än hon tidigare gjort till någon människa. Även Nero själv får berätta sin historia i delar av boken vilket gör det hela till en ovanlig berättelse.

Jag tänker att boken handlar om förändring, ormen ömsar skinn och människorna vill bli andra personer än de är. Hela tiden tillkommer nya detaljer och händelser som gör det hela väldigt oförutsägbart.

Rekommenderad av Malin Ringmann.

 

Löpa varg av Kerstin Ekman

Kerstin Ekman debuterade redan 1959 och har skrivit en lång rad böcker sedan dess, främst romaner och essäer. Det har gått tio år sedan hennes förra roman kom ut, den mycket underhållande Grand final i skojarbranschen och efter den har hon gett ut ytterligare tre böcker. En biografi över Linnélärjungen, prästen och naturforskaren Clas Bjerkander samt essäerna Gubbas hage och Tullia, den senare om den romerske politikern och författaren Ciceros dotter.

Nu är Kerstin Ekman tillbaka med en ny roman, Löpa varg och vilken gudabenådad berättare hon är! Boken utspelar sig i Hälsingland under den extremt varma sommaren 2018 då skogarna stod i brand. Berättare är Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, som lever tillsammans med sin fru Inga. Han har också under många år också varit ledare för byns jaktlag och jakt har verkligen varit ett av hans stora intressen här i livet. Nu har han fått problem med hjärtat och bestämt sig för att lämna sin roll som jaktlagsledare. Han syn på jakt har överhuvudtaget förändrats under senare tid och Ulf funderar i sin ensamhet över rovdrift på djur och även natur. Vilket ansvar har Ulf, genom sin 40 år vid Skogsstyrelsen för för kvadratkilometer efter kvadratkilometer av kalhyggen, för lämningar av död skog?

Mötet med en livs levande varg förstärker Ulfs tankar kring vad som är rätt och fel. Trots att han sedan många år har en kärleksfull hustru vid sin sida vågar han inte berätta om mötet med vargen och om sina grubblerier, vilket förstärker hans känsla av skuld och förvirring. Samtidigt pågår en konflikt i byn kring vargens vara eller icke var. Bör den skjutas eller har även vargen ett existensberättigande? Kring denna konflikt förgrenar sig berättelsen om Ulfs egen plats i världen till något mycket större.

Löpa varg är en djupt existentiell roman, om en man som på ålderns höst börjar omvärdera hela sitt liv. Men också en mycket kärleksfull roman. Relationen mellan Ulf och Inga är mycket respektfullt skildrad, en relation där det finns plats för både närhet och avskildhet. Samtidigt värjer inte Kerstin Ekman för mörkret i tillvaron. Löpa varg är för mig kanske årets bästa bok och jag önskar den många, många läsare. Om du läser och tycker om Löpa varg vill jag samtidigt rekommendera Djur av Lise Tremblay, som på många sätt påminner om Ekmans bok och som är precis lika läsvärd.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Idag har vi dragit tio vinnare i vår tävling Sommarboken för vuxna. Vinnarna är meddelade via mejl. Grattis till er alla och tack alla ni andra för er medverkan. Det har varit roligt att ta del av era motiveringar till vilken bok ni gillade mest. Fördelningen feelgood, deckare och garanterat bra bok var mycket jämn!

Vi återkommer med nya tävlingar!

28 somrar av Elin Hilderbrand

28 somrar av Elin Hildebrand är en bok jag läste i somras och den har sedan dess återkommit i mina tankar med jämna mellanrum. Det är en av de böcker jag har tipsat mest om när besökarna på den nya bokbussen vill ha ett boktips.

Vi har blivit översvämmade av feelgoodböcker den senaste tiden eller är kanske ”samtida romance” ett bättre begrepp att använda. En del älskar det, andra hatar det. Jag är en av dem som ständigt återvänder för att få mig en dos av kärlek, passion och värme. Om jag både skrattar och gråter innan boken är slut är det toppen.

28 somrar är del 2 i Nantucketserien och utspelar sig från 1993 och framåt. Redan i introt av boken får vi en aning om att hemlig kärlek och passion har utspelat sig och att det kanske inte kommer sluta som man önskar.

Vi får följa Mallory som precis har flyttat till Nantucket. Hon älskar sitt hus och känner att hon har hamnat rätt. Mallorys bror kommer med vänner för att fira en svensexa. Bland dem finns Jake och attraktionen mellan dem är direkt, stark och het. De får chansen att spendera en helg tillsammans och innan deras vägar skiljs åt av olika skäl bestämmer de sig för att alltid ses en gång om året -samma helg, samma plats. Utan att dra för många detaljer får vi följa dem i boken igenom livets alla glädjen och sorger ända tills en av dem inte dyker upp.

Om boken slutar lyckligt eller olyckligt? Det får ni bestämma själva. Läs och njut!

Rekommenderad av Helén Wiman

Barndomsbrunnen av Göran Greider

När jag läser Göran Greiders nya bok Barndomsbrunnen dyker Alf Henrikssons vackra rader upp i mina tankar: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” Kanske versrader som av många i första hand förknippas med dödsannonser, men innehållet kan också läsas som en vacker beskrivning av vad som händer när man drabbas av svår sjukdom. Det där självklara framåtblickandet, som är själva grunden i det vi kallar liv, stannar av när man inte längre kan vara helt övertygad om att det kommer en morgondag. Framtiden upphör, allt under det att livet som gått helt plötsligt ges utrymme för reflktion.

Göran Greider beskriver detta väldigt fint i sin nya självbiografiska roman med undertiteln En historia om sjukdom och minne i brutna rader, hur han likt en Alice i Underlandet faller mycket långsamt ner i en minnenas brunn. Att texten huvudsakligen är skriven i brutna rader beror till stor del på att den har nedtecknats i sängläge, men kanske också för att det helt enkelt passar det Greider vill uttrycka; hans tankar om kärlek, liv och arbete kommer helt enkelt bäst till sin rätt i denna koncentrerade form. Här finns många vackra insiktsfulla rader som får mig som läsare att stanna upp och reflektera över mitt eget liv.

Under sin minnesvandring möter han dem som inte längre finns, han vandrar runt i sin barndoms Vingåker, minns uppväxten i den ”dysfunktionella” familjen bestående av mamma och pappa och fyra bröder. Han reflekterar över att han alltid har haft lätt för att prata med kända och okända, haft lätt för att älska, men desto svårare för att säga det i ord till dom står honom allra närmast, hustrun sedan många år tillbaka och den älskade dottern. Emellanåt lyfter Greider blicken över det personliga och låtar tankar om kapitalism och klass ta plats. Trots den svåra sjukdomen finns glöden för rättvisa kvar.

Naturligtvis finns det också en hel del tankar om hur den till en början mycket osäkra cancerdiagnosen påverkar honom, dessutom mitt under värsta corona-krisen. Men han förhåller sig förvånansvärt osentimental till den svåra sjukdomen, erkänner t.o.m. att han genom livet ibland funderat på döden som en befriare, samtidigt som man förstår att detta är en människa som verkligen älskar livet och det han älskar allra mest är alla de mänskliga möten han haft och fortfarande har, som författare, debattör och chefredaktör och för tillfället även som patient. Så snarare än att falla ner i självömkan lyfter han det faktum att vi alla är beroende av varandra; ingen kommer undan svaghet och det är vår förbannade plikt att hjälpas åt. Utan att vara en uttalat politisk roman genomsyras boken av det som Göran Greider för mig är själva sinnebilden av, den så svåra men icke förhandlingsbara solidariteten som vi måste visa varandra och som vi, idag mer än någonsin, måste värna om.

Rekomenderad av Lillemor Åkerman

Rose är borta av Katja Kettu

Katja Kettu har skrivit en helt fantastisk bok om en familjs öde i reservatet Fond du Lac i Minnesota, USA. Den gav sådant intryck att jag har haft svårt att skriva om den, jag är rädd att inte kunna göra den rättvisa. Jag tror det beror på att den innehöll så mycket på en och samma gång. Språket är otroligt vackert och innehåller mängder av beskrivningar av vilka arter som växer i miljöerna de rör sig i, samtidigt som den bjuder mig ett visst motstånd. Det är rått och fruktansvärda tragedier mitt upp i allt det vackra och jag får kämpa lite emellanåt för att förstå vad hon verkligen menar. Ibland gör jag nog inte det helt och hållet, men det spelar ingen roll, det kanske är just detta som liksom trollbinder.

I centrum står Lempi, en medelålders kvinna som bor på ett slags psykiatrisk institution. Hon får ett samtal från sheriffen i sin hemstad om att hennes pappa Ettu är svårt sjuk i cancer och att han sakta börjar minnas fragment från 70-talet då hans hustru Rose under oförklarliga omständigheter försvann. Ettu hämtade sig aldrig från denna händelse och den har naturligtvis också präglat Lempis liv. Ettu kommer från en finländsk immigrantfamilj och Rose tillhör ett av Nordamerikas ursprungsfolk, ojibwaerna. Hon är egentligen bortlovad till en man i reservatet men väljer ändå Ettu som är en betydligt mjukare man. Lempi, även kallad Lilla Tassen, föds och är vad man kallar en ”findian”, ett halvblod som sätts på privatskola med de vita. Hon är aldrig tillräckligt vit eller tillräckligt mycket indian för att passa på någondera sida. Farmodern är ingen mild kvinna att ha att göra med, Rose får utstå mycket. Hon är ett barn av naturen och ursprungsfolkens seder och tro finns med i form av till exempel Hamnskiftare och den ovälkomne Wendigo som finns i drömmarna, vilka i sin tur har stor betydelse för Rose och hennes folk. Rose engagerar sig i AIM, American Indian Movement, och slår följe med den karismatiske ledaren där. Det eskalerar vid protesterna vid De brutna fördragens väg i Washington, D.C. 1971. Detta tillsammans med ouppklarade fall där flickor och unga kvinnor ur ursprungsbefolkningen försvinner (däribland en god vän till Rose), utan att myndigheterna gör några ansatser att söka efter dem, driver Rose till det yttersta. Inga förhör med lastbilschaufförer går att finna och inga polisrapporter finns upprättade.

Våld, drogberoende, tvångssteriliseringar och rasism är några av de mörka delarna av historien som Katja Kettu naket berättar om medan kärleken samtidigt är det som genomsyrar hela texten. En oerhört berörande, engagerande och vacker bok att läsa! Litteraturlistan över hennes researcharbete är minst sagt imponerande.

Katja Kettu är född 1978 och uppvuxen i Rovaniemi i norra Finland. På svenska finns också Barnmorskan (2013) och Nattfjärilen (2018) som Lillemor tidigare skrivit om här.

Rekomenderad av Andrea Johansson

 

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Hiromi Kawakami är född 1958 i Tokyo och är en mycket populär författare i Japan. Förutom romaner skriver hon även poesi och arbetar också som litteraturkritiker. Hennes författarskap är flerfaldigt prisbelönt, bland annat med det prestigefyllda Akutagawa-priset. Senseis portfölj skrev hon för ca 20 år sedan men den har inte översatts till svenska förrän nu. Romanen har även översatts till ett 20-tal andra språk och blivit både film och mangaserie.

Tsukiko Omachi är 38 år och lever ett ensamt och ganska händelselöst liv i dagens Tokyo. Hon har få vänner och en familj hon sällan träffar. Livet rullar på och följer ungefär samma mönster från dag till dag. Hon gör sitt kontorsarbete och på hemvägen slinker hon ofta in på den lokala baren. Där tar hon en bit mat och dricker oftast sake, kanske lite för mycket sake ibland.

En kväll kommer hon i samspråk med en äldre man på baren. Hon känner inte igen honom direkt men det visar sig vara hennes japanskalärare från gymnasiet. Hon kommer inte heller ihåg vad han heter men räddar situationen genom att kalla honom Sensei (magistern). Sensei kommer däremot ihåg Tsukiko trots att hon kanske inte direkt var någon mönsterelev och knappast var så intresserad av ämnet japanska. Sensei är ungefär 30 år äldre än Tsukiko och är även han en ganska ensam människa. Han har en son men han bor inte i närheten. Seinsei bär alltid omkring på en portfölj som, enligt honom själv, är tillräckligt stor i alla lägen. Man kan ha den till lite småsaker i vardagen men den räcker även till för en liten lättare packning om man ska vara på resande fot några dagar.

Efter detta första möte fortsätter de att träffas. Ofta på den lokala baren men även på andra ställen. Som läsare har jag följt dem på en vandring i delar av det japanska köket men även på utflykter, marknadsbesök och små kortare resor. Det är två ensamma, lite vilsna och något udda figurer som möts. Det knyts starka band och en inte helt okomplicerad vänskap uppstår. Eller är det rent av kärlek?

Det är en känslosam, vemodig och bitvis sorglig läsning. Men samtidigt har man roligt i Tsukikos och Senseis sällskap.

Rekommenderad av Kerstin Edmundsson

Trion av Johanna Hedman

Trion såldes för översättning till sju språk för stora summor redan innan den kommit ut på svenska och den är hennes debut. Hon har jämförts med Sally Rooney, Kjell Westö, Hjalmar Söderberg och Lydia Sandgren vilket såklart gjorde mig intresserad. Det hela låter som ett drömscenario för alla med författardrömmar. Kritikerna har dock så här i efterhand gett en något svalare respons. Jag tycker att jag fick ungefär det jag förväntade mig, det är trots allt en debut och jag skulle gärna läsa mer av Hedman.  

Det finns vissa likheter med ovan nämnda författares verk och innehållet känns igen. Trevande unga människor på väg in i vuxenlivet, saker blir mer komplicerade än vad de egentligen är eftersom de går som katten runt het gröt istället för att riktigt våga säga som det är. Här får vi följa Thora, Hugo och August som kommer från olika klassbakgrund och de rör sig mycket i universitetssfären. Stockholm, Berlin och New York är platser som förekommer. Jag läste någonstans att boken är skriven utan tidsmarkörer men även om den inte har några årtal utskrivna förekommer det saker som gör att man kan binda den till företeelser i vår tid.  

Den handlar alltså om Thora Stiller som kommer från en förmögen företagarfamilj på Östermalm och Hugo som är inneboende i deras våning. Boken består mestadels av Thoras och Hugos röster växelvis. Den tredje personen i trion är konstnärssjälen August, expojkvän till Thora, numera något av en själsfrände, som också blir vän med Hugo. Thora är hård på ytan och svåråtkomlig, hon vill till en början inte kännas vid Hugo. Hugo i sin tur är osäker, känner sig ofta obekväm och försöker passa in i de olika sammanhang han kommer till. Kärlek och vänskap uppstår, på olika sätt, och ett mindre virrvarr av känslor och relationer sipprar ut och letar sig fram. Bokens början och slut gör att jag skulle vilja läsa mer om de här karaktärernas liv. Man får veta en del om Thoras och Augusts familjer men inte så mycket om Hugos. Boken lämnar absolut utrymme för vidare funderingar och diskussion. 

Johanna Hedman är född 1993, kommer från Stockholm och har bland annat studerat litteraturvetenskap samt freds- och konfliktvetenskap. 

Rekomenderad av Andrea Johansson

Expedition Sverige av Linda Åkerberg

Linda Åkerberg driver bloggen Wilderness Stories och utnämndes till Årets Äventyrare 2019 för sin resa genom Sverige som nu finns sammanfattad i denna bok. Det är genom bloggen och på Instagram jag följt henne tidigare. Hon har då bland annat vandrat till Everest Base Camp samt gått hela PCT (Pacific Crest Trail) 428 mil från Mexiko till Kanada i ett svep, inspirerad av filmen Wild som baseras på boken Vild av Cheryl Strayed. En storslagen dröm för många friluftsintresserade men som ganska få har möjlighet att genomföra. Det känns kanske enklare att välja den trygga men mindre flexibla vägen i livet med fast jobb, bostad och familj.

I den här boken får vi följa henne från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr på en slingrande tur genom våra 25 landskap. Poängen är att hon ska ta sig fram för egen maskin genom att cykla, vandra eller paddla. Det blir en sträcka på 486 mil under drygt fyra månader. Förutom det klassiska greppet med resedagbok och de olika etapperna varvat med fakta om lämplig utrustning, får man också läsa om en del andra intressanta saker som bergarter och hur de olika miljöerna bildades en gång i tiden. Det finns också ett övergripande tema med avsnitt som fokuserar på de tre färdsätten vandra, cykla och paddla. Om man inte har tid att läsa hela boken kan man läsa utvalda delar, kanske en etapp man är särskilt intresserad av eller om hur det är att paddla kajak till Öland och sedan vidare de dryga 6 milen till Gotland via Stora Karlsö. Hur gör man egentligen när man måste tömma blåsan från en kajak ute på öppet hav utan att trilla i vattnet? 12 timmar tog paddlingen från Öland till Stora Karlsö, sedan två timmar till Gotland. Ett stopp i Varberg med ett par kubanska drinkar på Havanna hanns också med.

Linda Åkerberg är fotograf sedan tidigare och naturbilderna är minst sagt inspirerande, både i boken och på bloggen. Hon beskriver de lyckade delarna av äventyret såväl som motgångarna som får henne att tänka om eller lägga om rutten. Också om hur hon hanterar rädslor när de uppstår. I slutet av boken tar hon upp en del av samernas historia, även vilka konsekvenser byggandet av kraftverksdammar fört med sig för naturen vid till exempel Stora Sjöfallet. Sorglig läsning. Det jag kan sakna är en referenslista, för det förekommer en hel del fakta i boken som hade varit intressant att läsa mer om. Men nu är det här kanske i första hand en inspirationsbok för den som vill upptäcka mer av vårt vackra land eller våga ta steget till äventyret, så låt gå för det. Och äventyret kan lika gärna vara det lilla i ens närområde som en större utmaning. Det värsta med den här boken är att den föder en stark längtan efter att återse bergen i norr.

Rekomenderad av Andrea Johansson

Den 16 – 19 juni pågår Regnbågsdagarna i Varberg, en alternativ festival som vill bidra till allas rätt att vara den man är och för allas rätt till kärlek. Bakom festivalen står Pride Varberg som är en ideell förening som är fristående och religiöst och partipolitiskt obunden. Syftet med föreningen är att jobba för en större acceptans för HBTQIA+-personer i Varberg och genom kunskap, samtal och events jobba mot homofobi och transfobi. HBTQIA+ står för Homosexuell, Bisexuell, Trans, Queer, Intersexuell, Asexuell. +:et står för alla andra identiteter och läggningar. Läs med om Regnbågsdagarna på Hem | Pride Varberg.

På biblioteket finns en hel del litteratur som på olika sätt, och för alla åldrar, berättar om olika HBTQIA-relaterade frågor. Det kan handla om homosexualitet, transsexualitet, heteronormalitet, könsidentitet, könsdysfori, stjärnfamiljer, etc. Undrar du över något som har med den här typen av frågor att göra eller helt enkelt bara vill lära dig mer så kan bibliotekets böcker hjälpa dig att hitta svaren. Här nedan får du tips på några böcker för olika åldersgrupper.

Är det barnen baby av Kristoffer Folkhammar.
En helt fantastiskt fin roman om en man som genom insemination får dottern Sandra tillsammans med vännen Julia. Samtidigt som han och Julia försöker skapa en fungerande vardag tillsammans som föräldrar men icke älskande, tampas huvudpersonen med sitt kärleksliv. Där slits han mellan den f.d. men fortfarande närvarande älskaren Jeremie och nya pojkvännen Alexander. Genom brev till en vän skriver huvudpersonen fram sitt liv, vad som varit och vad som skall komma och Är det barnen baby ger en unik inblick i att leva som stjärnfamilj, där mycket är likt det som kärnfamiljen går igenom, men där mycket också är väldigt annorlunda. Mycket givande läsning, både vad gäller själva berättelsen och Kristoffer Folkhammars vackra språk.

Pappornas bebisresa av Hedvig van Berlekom
är en bilderbok som handlar om ”Max och Bo och deras resa från ett litet frö till en färdig bebis.” Sedan tidigare finns också boken Mammornas bebisresa.

En port till havet: brev från arabiska bögar av Khaled Alesmael.
Alesmael, född i Syrien, debuterade 2018 med romanen Selmanik. Nu är han tillbaka med en samling berättelser framförda av arabiska homosexuella som Alesmael samlat på sig under ett tiotal år, från det hopp som tändes under den arabiska våren till den situation tio år senare som inte kan beskrivas som annat än väldigt mörk ur allas perspektiv. Det finns enligt kritikern Stefan Ingvarsson på Expressen ” en stor poetisk sprängkraft” i de nio berättelserna.

Min bror heter Jessica av John Boyne och Sofia – superspeciell av Marie Bosson Rydell
tar båda upp frågor kring könsdysfori, dvs att en person känner att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten (en persons subjektiva upplevelse av att tillhöra ett visst kön). Boynes bok vänder sig till barn i mellanåldrarna, Bosson Rydells bok vänder sig till något yngre barn.

Queera tider: HBTQI då och nu av Edward Summanen
vänder sig till barn och unga, men kan säkert vara av värde för alla åldrar, och tar upp olika aspekter av att vara queer – som normer, rättigheter, aktuella HBTQ-frågor, vart man kan vända sig om man som ung har frågor om att vara trans eller om könsidentitet. En bok som både inspirerar och informerar, men också lyfter fram delar av historien som det talas för lite om.

Lillemor Åkerman

Annie Ernaux

Under våren har jag läst tre böcker av den franska författaren Annie Ernaux. Jag fick upp ögonen för detta författarskap tack vare Norstedts utgivning av några av hennes böcker under 2020 och 2021, Min far & Kvinnan (tidigare utgivna som två separata böcker), Åren och En flickas memoarer. I Min far & Kvinnan berättar Ernaux osentimentalt men ändå drabbande, på ett förhållandevis enkelt språk, om sina föräldrar och den egna uppväxten i ett litet normandiskt samhälle där föräldrarna drev en kombinerad café och speceributik.

I Min far (på franska La place, Platsen) får vi lära känna Ernaux outbildade och hårt arbetande far. En man vars liv är färgat av den skam som en barndom präglad av fattigdom och utsatthet gett upphov till. Ernaux påbörjade berättelsen som en roman men kom fram till att det var en omöjlig väg att går. ”…jag har inte rätt att sätta det konstnärliga i främsta rummet och inte heller försöka göra något ’spännande’ eller ’gripande’. Jag skall samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktigaste händelserna i hans liv, alla de objektiva tecken på ett liv som jag också har delat”. Fader dör 67 år gammal, en kort tid innan han hade tänkt dra sig tillbaka från arbetslivet.

I Kvinnan (på franska Une femme, En kvinna) gör Ernaux ett liknande försök att fånga den ”riktiga” modern/kvinnan, hennes liv oberoende av dottern, efter det att modern gått bort. Här finns samma enkla språk som i Fadern, men boken är samtidigt ett starkt kvinnoporträtt. Ernaux skriver: ”Detta är inte en biografi och naturligtvis inte heller en roman, kanske något mitt emellan litteratur, sociologi och historia.” Och de avslutande orden kan nog många som förlorat båda sin föräldrar skriva under på: ”Jag kommer inte längre att höra hennes röst. Det var hon och hennes ord, hennes händer, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. Jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom ifrån.”

Dessa två texter om författarens föräldrar ger en förhistoria till den tid som beskrivs i Åren (som jag ännu inte läst), en berättelse om tiden mellan 1941 till 2006, från författaren Annie Ernaux uppväxt, via katolsk privatskola, till tiden som lärare i litteratur i Paris, förortslivet, de två sönerna och slutligen skilsmässan. Hennes stil beskrivs som ”subjektiv och opersonlig, privat och allmän, och en ny genre – den kollektiva självbiografin – för att på så sätt fånga tidens gång.”

Annie Ernaux fortsätter att ge ut en lång rad böcker efter debuten La place från 1983. Men först många år senare vågar hon närma sig den händelse som ska visa sig ha präglat hela hennes liv, men där skammen över det som skedde obönhörligen har hindrat henne från att sätta ord på det som skedde. Hon försöker flera gånger skriva om ”flickan från 1958” men kommer aldrig längre än några meningar. Men till slut, 55 år senare, kapitulerar hon och skapar utifrån minnen som hon låter flöda fritt den alldeles fantastiska texten En flickas memoarer. Tyngdpunkten ligger på en enskild händelse, den unga Annies första sexuella erfarenheter på den koloni hon arbetar sommaren det år hon fyller 18 år. Men En flickas memoarer är en mycket rikare text än så, som handlar om mycket mer än den enskilda händelse som, i skuggan av Metoo, inte kan beskriva som något annat än ett övergrepp.

I En flickas memoarer når Ernaux en helt annan språklig nivå än i Fadern och Kvinnan. Den är inte lika lättläst som hennes två första böcker. Här finns också en helt annan komplexitet som känns väldigt fransk. Så givande att läsa och perfekt för en bokcirkel!

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Hoppets tåg av Viola Ardone

Under de senaste tio åren har det kommit ett flertal böcker som beskriver tillvaron för syditalienska familjer efter andra världskriget. Inte sällan är huvudpersonen en ung kvinna som kämpar mot fattigdomen, patriarkatet och kvinnoförtrycket och livnär en önskan om en bättre framtid.

Hoppets tåg har också sin början i Neapel och staden finns med i hela boken även om andra städer här och där får en framträdande plats. Precis som i liknande romaner är fattigdom det centrala men huvudpersonen är här en liten pojke.

Året är 1946, Neapel är krigshärjat och en stor nöd råder. Amerigo Speranza bor med sin mamma Antonietta i Spagnuolo kvarteret, ett av de fattiga kvarteren i staden. Där är han känd som Nobel eftersom han vet så mycket. Amerigos stora passion är att lyssna på historier. Pappan åkte till Amerika för att tjäna pengar innan Amerigo var född. När och om han någonsin kommer tillbaka vet ingen.

Avsaknaden av mat och pengar tvingar Antonietta att skicka bort Amerigo för en period. Kommunistpartiet har agerat för att få bort de syditalienska barnen från misären, hungersnöden och analfabetismen. Ett antal familjer i norra Italien ska ta emot ett eller flera barn i sina hem och ge dem en bättre tillvaro. Tillsammans med flera hundra andra syditalienska barn sätts Amerigo på ett tåg norrut med destination Modena. Där hamnar han hos den ensamstående Derna. Allt är annorlunda i Modena: maten, språket och människorna. Derna och hennes svåger Alcide blir viktiga personer i Amerigos liv. Den ena ger honom kärlek och trygghet medan den andre introducerar honom till musiken och blir den fadersfigur han behöver.

Ett år går fort och det är dags att återvända. Att åter befinna sig i Spagnuolo kvarteret, omringad av fattigdom, okunskap, smuts och begränsade framtidsmöjligheter, är inte lätt för Amerigo, och när Antonietta säljer fiolen som han har fått av Alcide blir klyftan som separerar mor och son oöverstiglig. Tiden i Modena var vändpunkten i Amerigos liv och det är där han ser sin framtid. Han gör därför det han måste göra för att inte gå under: han smyger ombord på ett tåg som tar honom till fostermodern Derna.

Hoppets tåg är i mångt och mycket en enkel roman med ett vackert språk som ska föreställa ett barns. Romanen når inte riktigt upp till samma nivå som Elena Ferrantes Neapelkvartett men är en fin berättelse om separation, överlevnad och familjekärlek.

Det är Amerigo som är berättarjaget, och genom hela romanen får vi följa hans utveckling från oskyldig pojke till vuxen man, vars skydd är alla lögner han berättar för att han inte riktigt kan förlika sig med sitt förflutna. Det är också genom Amerigos ögon vi lär känna Antonietta. Båda framträder som personer fyllda av brister men också integritet, värdighet och kärlek.

Hoppets tåg är en skönlitterär bok som baserar sig på en sann och bortglömd händelse i italiensk historia.

Rekommenderad av  Lorenza Palmarini

En ensam plats av Kristina Sandberg

Ibland får jag känslan att många fler yngre drabbas av cancer nu än tidigare. Kanske har det att göra med att många idag vågar vara mer öppna om olika sjukdomstillstånd och kanske t.o.m. delar med sig av sina sjukdomsresor i sociala medier, vilket gör att vi som läsare får ta del av även okända människors livsöden. Och om det kan hjälpa andra som drabbas är det ju bra. Men ibland får jag känslan av att i sociala medier ska även sjukdomsresan vara ”lyckad”; att en del yngre kanske inte riktigt vågar vara fullt ut ärliga om de helveten de går igenom, utan känner en press att fortsätta vara snygga, starka fighters där jag som betraktare får gissa mig till det som eventuellt finns under ytan. Och självklart får var och en själv bestämma över vad man vill berätta eller inte. Det som kan skrämma mig är att man även som sjuk måste fortsätta vara stark och ”lyckad”.

En helt annat typ av sjukdomsberättelse är Kristina Sandbergs självbiografiska roman En ensam plats i vilken hon berättar om hur hon drabbades av bröstcancer våren 2016. Kristina Sandberg var då inne i en extremt intensiv period i sitt författarliv där hon reste land och rike runt för att prata om den hyllade trilogin om hemmanfrun Maj, för vars tredje del Liv till varje pris hon tilldelades Augustpriset 2014. I samma veva gick hennes far helt oväntat bort, vilket blev ytterligare ett trauma i en redan hårt pressad situation. Det är klart att det i en bok på närmare 400 sidor finns plats för en helt annan typ av reflektioner än i korta Instagramtexter. Men jag tror också att det beror på att Kristina Sandberg närmar sig ämnet med, som jag ser det, utgångspunkten att försöka vara så ärlig och uppriktig det bara går och verkligen försöka visa upp hela bilden av hur det är att i unga år drabbas av en sjukdom som kan leda till döden. Hon vågar berätta om sin dödsångest, om rädslan över att döttrarna ska förlora sin mamma innan de har hunnit bli stora nog att klara en så enorm förlust. Om närståendes och vänners ibland total brist på sympati och förståelse. Om att inte bli sedd. När hon berättar om sin sjukdom vill många gärna dela med sig av sina egna bekymmer och sjukdomar, i stället för att bara finnas där och lyssna och stötta. Sandberg berättar också i detalj om alla undersökningar, mediciner och biverkningar som gör att jag för första gången faktiskt börjar förstå vad det innebär att få cytostatika, illamåendet som följer, att tappa håret, rädslan för att andra inte längre ska känna igen henne, tappad livslust – och inte minst en oändlig trötthet och om denna ensamma plats som en sjukdom ofta blir.

Detta kan ju låta som en dyster bok. Och visst är det smärtsamt att läsa. Men Kristina Sandberg skriver så vackert trots det tunga ämnet. Och den där ärligheten som genomsyrar hela texten, som jag uppskattar den! Den ger mig som läsare så ofantligt mycket. Inte bara att jag får ta del av en ytterst välskriven text, jag får också med mig något som kan vara till hjälp den dagen jag själv eller någon i min närhet drabbas. Vi människor klarar mycket, även om det oftast har ett högt pris.

Kristina Sandberg har i någon intervju sagt att själva skrivandet av En ensam plats var nödvändigt; att det var en text som låg i vägen för andra texter. I slutet av boken nämner Sandberg Sylvia Plath och hennes dotter som berättar att Plath var tvungen att skriva Glaskupan, för att berätta om det hon varit med om. Dottern jämför minnen med ballonger. Man kan hålla i dem hårt eller skriva dem och sedan släppa ballongminnena fria. Nu har Kristina Sandberg skrivit sina ballongminnen, ”För det här har jag varit med om”, och därefter släppt dem fria. Visst är det en vacker bild över att komma ut fortfarande levande, men annorlunda, efter en svår sjukdom? Så hur mörk Kristina Sandbergs En ensam plats än är så lämnar det ett ljus efter sig.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Eufori av Elin Cullhed

Eufori är ett skönlitterärt verk om den ikoniska amerikanska poeten och författaren Sylvia Plath. Cullhed läste Plaths dagboksanteckningar redan som ung och de måste ha väckt någon form av fascination eftersom det nu många år senare har utmynnat i denna fantastiska bok.  

Den börjar ganska rafflande den 7 december 1962 i Devon med att Sylvia listar sju anledningar att inte dö. Sedan går den tillbaka ett år i tiden och man får imaginärt följa med under hennes sista år i livet. Hon är gravid med parets andra barn, maken är Ted Hughes, den berömde poeten. Han är en självupptagen man och det är av stor vikt att han får tid för sig själv och till sina texter. Sylvia får, inte helt oväntat, i första hand se till dottern Frieda och laga mat. Hon försöker också hitta tid till sitt skrivande men även om hon lyckas med det ibland drabbas hon samtidigt av skuldkänslor gentemot Frieda och Ted. Detta känns aktuellt än idag och frågan är om det någonsin kommer att förändras. Samvetet och moderskapet verkar gå hand i hand fast man tycker det borde vara samma sak med faderskapet. När Sylvia sedan också, som nyförlöst med mjölkstockning och feber, överges för att maken måste iväg för att fiska känner man hur hela texten vibrerar. 

Det som verkar ha varit ett passionerat förhållande går nu isär och övergår till en kamp mellan de bådas egon. Att få tid till det egna arbetet, skrivandet och tänkandet. Han har redan ett stort ego och är så självklar i sitt medan hon är ambivalent och pendlar kraftigt från stark och euforisk till skör och nedslagen. Hennes bakgrund med psykisk sjukdom återkommer och påverkas, tror jag, delvis av kontexten hon befinner sig i. 

Court Greene i North Tawton är deras stora och vackra men lite nedgångna hus på den engelska landsbygden som de köper tillsammans med lite hjälp av Sylvias mor. De vill odla grönsaker som de kan sälja och skaffa bin, bygga upp en drömmig trädgård och bjuda in vänner. Sylvia försöker vara sådär social som det förväntas av henne men när hon bjuder hem ett bekant par från London slår svartsjukan ner som en blixt i den lantliga idyllen. 

Det finns en passage i boken som är skriven utifrån, som från en annan tidsrymd, och det hade varit intressant att höra andra läsares upplevelse av den. För den som vill läsa mer och har tillgång till dn.se finns det också en läsvärd artikel om när Elin Cullhed besöker Court Greene som numera bebos av Ted Hughes änka. Cullhed är född 1983 och har tidigare skrivit Gudarna, en roman för unga vuxna. 

Rekommenderad av Andrea Johansson 

Livsmedikus Axel Munthe; konsten att leva av Anna Bråtenius

Historien om Axel Munthe upphör inte att fascinera. Han föddes i Oskarshamn i mitten av 1800-talet och utbildade sig till läkare, han blev den yngste någonsin att doktorera i Frankrike. Munthe kom att arbeta som societetsläkare både i Paris och i Rom samtidigt som hans stora engagemang för fattiga och sjuka förde honom till Neapel när staden drabbades av en stor koleraepidemi.

Ryktet gick om hans skicklighet och han kom att bli drottning Victorias livmedikus, deras vänskap eller troligtvis kärlek kom att bestå livet ut.

Mest känd är han kanske idag för huset han lät bygga på Capri, Villa San Michele. En fantastisk skapelse som än idag går att beskåda och dit många svenskar vallfärdat genom åren. Bland andra jag. Axel Munthe skrev en bok om sitt liv, ”Boken om San Michele”, som blev en världssuccé. Den kastade jag mig över naturligtvis, då för längesedan, men om jag ska vara ärlig blev jag rätt besviken, jag upplevde den torr och tråkig.

Det har skrivits många böcker om den kulturhistoriskt intressante, mångsidiga och enastående Munthe. Förra året publicerades ännu en, ”Livmedikus Axel Munthe – konsten att leva”, kunde den verklige bidra med något nytt?

Ja, jag uppskattade den mycket. Det är en vacker och luftigt satt fotoillustrerad bok som Anna Bråtenius skrivit och till vilken Susanne Martinelle har bidragit med nya fotografier och drottning Victoria med en del gamla.

Det finurliga här är att varje kapitel börjar med ett utdrag ur Munthes egen ”Boken om San Michele” som Bråtenius och Martinelle kommenterar. De sätter texten i ett sammanhang och filosoferar kring den med både ord och bild. Och det ger åtminstone mig större förståelse för Munthes egen text.

En riktigt snygg coffee table-bok med drömmiga bilder och intressant text och ett och annat recept som sig bör.

Rekommenderad av Veronica Aasheim Kvist

Ya Leila av Donna Saleh

Ya Leila av Donia Saleh är en debutroman som har hyllats mer eller mindre av alla kritiker. Boken handlar om vänskap, kärlek, rötter och om att passa in eller inte. Saleh säger själv i GP att hon med boken vill syna den svenska medleklassfeminismen, men jag tycker hon gör så mycket mer än så.

Leila och Amila går sista året på gymnasiet i en stad vi inte får veta namnet på. De har varit kompisar mer eller mindre alltid och umgås mer eller mindre alltid. Leila vill passa in i skolan och bland kompisarna, som mest verkar vara vit medelklass. Amila är inte så intresserad av det, hon vill stå för den hon är, hon konfronterar lärarnas smygrasism och fnyser åt skolans feministgäng, de så kallade Glitterfittorna. 

När Leila börjar umgås med Glitter-gänget och blir småkär i Leo så blir det problem i vänskapen mellan tjejerna. Amila kan inte fatta varför Leila vill hänga med dem och inte heller varför hon är intresserad av Leo (som har sagt att han vill ligga med Leila eftersom att han aldrig legat med någon icke-vit tjej!!!). 

Men Leila vill passa in, hon fantiserar om att hon och Leo gifter sig, hänger i skärgården och att han presenterar henne för sin svenne-familj (fast hon är ganska ironisk och en smula cynisk då). Därför försöker hon vara med, även om hon misstänker att glitterfittorna mest vill ha med henne i gänget som något slags alibi. Det är liksom rätt att ha med icke vita i feministgruppen, men de struntar egentligen i hennes problem med ex. vardagsrasism.  

Jag tyckte språket i boken var fantastiskt fint, i de kortare passagen var det då och då som poesi. Leila och Amila pratar med varandra på svenska och arabiska, och det blir så bra i boken. Det är en drastisk och rolig bok som jag hoppas får många läsare. 

Rekommenderad av Jennie Elmén

Att uppfinnavärlden: hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet av Katrine Marçal

Visste du att elbilar var vanliga i början av 1900-talet? Det fanns även elektriska taxibilar, bussar och brandbilar men det blev aldrig något genomslag. Läser du denna bok får du en förklaring till varför man inte satsar på att utveckla elbilen och varför det är bensinbilen som tar över marknaden.

Du får också ett svar på frågan varför det tog så lång tid för oss att komma på att sätta hjul på resväskan när den kan bäras.

Författaren framhäver hur föreställningar om manligt och kvinnligt formar vårt samhälle och har varit helt avgörande för hur vi ser på ekonomi och teknik.

Jag blev förvånad över att jag tyckte boken var så intressant – en bok om ekonomi och marknad – och att läsningen gav mig en del oväntade insikter.

Lyssna gärna på författarintervju i Babel 1/11 2020. Finns på SvtPlay.

Rekommenderad av Karin Pettersson

Hundparken av Sofi Oksanen

bland önskar jag att jag, på något mirakulöst sätt, ska ha läst en bok innan jag läser den. Det gäller böcker där jag tror att en sådan förförståelse skulle kunna göra min ”verkliga” läsupplevelse ännu bättre. Visst händer det att jag läser om en bok direkt, för att på så sätt ge mig själv denna förförståelse, men det är ju inte alltid man har tid till det. Den bok som senast fick mig att längta efter förförståelse är Sofi Oksanens Hundparken. Det är en komplex historia, där Oksanen släpper ledtråd för ledtråd till mig som läsare, och det blir lite frustrerande, fast samtidigt intellektuellt stimulerande, att försöka förstå hur allt hänger ihop. Och kanske är det så att de bästa böckerna är dom där man faktiskt inte förstår allt, utan bäst är de som ”tvingar” en att tänka efter och i bästa fall bjuder in till att diskutera innehållet med andra läsare för att på så sätt få en helhetsbild.

I Hundparken börjar Sofi Oksanen med slutet. Två kvinnor, Olenka och Darja, möts i Helsingfors, på en bänk i en park dit människor kommer för att rasta sina hundar. Året är 2016. De två kvinnorna känner varandra väl, även om Olenka inte direkt känner igen Darja, och de har en gemensam historia på mer än ett vis. Olenka, som är bokens berättarjag, har sina rötter i Ukraina men bor sedan sex år tillbaka i Helsingfors där hon arbetar som städerska. Hon har ett förflutet inom den ”industri” som sysslar med äggdonationer och surrogatmödrarskap. Det var också när hon var verksam som koordinator inom ett sådant företag som hon lärde känna Darja. Olenka är på flykt undan något. Efter sex år i Helsingfors börjar hon våga tro på att hennes förföljare inte ska hitta henne och att ett nytt, bättre liv väntar runt hörnet, utan den  förlamande rädsla som styrt hennes liv sedan flykten från Ukraina. När så Darja dyker upp kastas hon tillbaka in i rädslan och minnena från tiden innan flykten. Vad är Darja ute efter? Kommer hon att avslöja Olenkas hemliga reträttplats? Och finns det fler anledningar till att Darja sökt sig till Helsingfors?

Genom tillbakablickar, så långt tillbaka som början på 1990-talet, låter Oksanen läsarna (till vilka hon har stor tilltro) lägga pusselbit till pusselbit. Då och då är vi tillbaka i Helsingfors, där mötet och dialogen mellan Olenka och Darja sakta men säkert, tillsammans med återblickarna, målar upp hela bilden av hur Olenkas och Darjas liv hänger samman, och det på ett långt mer intrikat sätt än man inledningsvis kanske tror. Så Hundparken är, för den som ger sig till tåls, en läsvärd, spännande gåta som i sinom tid får sitt svar. Men det är också en berättelse om Ukraina, ett land som å ena sidan är i ständig konflikt med ett aggressivt Ryssland och å andra sidan ett land där det, om det fick utvecklas i fred, skulle finnas så mycket skönhet och älskvärda människor. Bokens tredje tema är som sagt handeln med ägg och surrogatmödrarskap, en riktigt smutsig verksamhet, i alla fall i den här boken och tyvärr ligger nog Oksanens version sanningen nära. En minst sagt cynisk bransch där profiten går före allt annat och där kvinnor utnyttjas så till den milda grad att man kan bli gråtfärdig för mindre.

Flera kritiker har varit lite njugga i sina omdömen om Hundparken, och menar att detta inte är Oksanens bästa bok. Må så vara, men den är helt klart mycket läsvärd. Och ja, jag kommer säkert att läsa den en gång till.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist
John Ajvide Lindqvist debuterade 2004 med Låt den rätte komma in och sedan dess har jag läst alla hans böcker. Vänligheten är mycket efterlängtad och trots att den består av drygt sjuhundra sidor lästes den ut alldeles för fort. Handlingen kretsar kring fem människor med olika slags bakgrund som befinner sig i Norrtälje. Det är Johan, Max, Siw, Anna, Marko och Maria. Några har stannat kvar hela livet och andra har varit ute i världen och återvänt hem av olika anledningar. Ett par har varit vänner sedan barndomen och andra träffas först nu, som unga vuxna. På ett eller annat sätt så vävs deras berättelser ihop till en tråd som knyts ihop i slutet av boken. Det handlar som så ofta i Ajvides romaner om skräcken och det onaturliga i vardagen. Författaren beskriver det där obehagliga och fullständigt övernaturliga på ett sätt som övertygar mig som läsare om att så där skulle det faktiskt kunna bli till och med i den lilla småstad där jag själv bor. Två av huvudpersonerna får olycksbådande varsel och en stor gul container som ingen vill kännas vid dyker plötsligt upp i hamnen. När containern till slut öppnas upp flyter en förgiftande ondska ut i Norrtälje. Vänligheten i staden försvinner och invånarna ändrar karaktär.

Läsaren bjuds på mindre skräck än vanligt men det är vänskapsrelationerna och småstadsskildringen som lyfter boken.

John Ajvide Lindqvist är född 1968 och uppväxt i Blackeberg. Han är mest känd som skräckförfattare.

Rekommenderas av Kajsa Åberg

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Årets påskekrim för mig blev Christoffer Carlssons nya bok Brinn mig en sol. Det är en kriminalroman som utspelar sig i trakterna strax norr om Halmstad, precis som hans förra bok Järtecken. Även om det finns karaktärer som förekommer i båda böckerna är det två fristående verk.

Platserna han rör sig på är små svenska orter och karaktärerna ganska vanliga människor. Boken börjar 2019 när en författare flyttar ner till sitt barndomshem efter en tid i Stockholm och en skilsmässa som tagit honom hårt. Av en händelse stöter han på Vidar Jörgensson, en gammal bekant som brukade arbeta som polis. De växlar några ord men det är något som inte stämmer, den trygge Vidar är sig inte lik. Sedan går tiden tillbaka till 1986 och dagen då Olof Palme mördades. Samma kväll mördas en ung kvinna i Tiarp och Sven Jörgensson får åka på larmet. Polisen står mer eller mindre lamslagna precis som resten av Sverige de närmsta dygnen. Utredningen i Tiarp går ungefär lika dåligt som själva Palmeutredningen och hamnar i skymundan just på grund av den. Sverige ruckades och blev aldrig mera sig likt. Carlsson nämner även Åmselemorden i detta sammanhang och återkommer flera gånger till vad jag tolkar som en identitetskris för ett helt land. Åren går och Svens son Vidar kommer i kontakt med de olösta fall som man kopplar till den så kallade Tiarpsmannen.

Lika mycket som det här är en roman om ett brott, eller flera, så är det också en roman om en far- och sonrelation. Det är en bok med flera lager och med ett djup som engagerar. Carlsson är en skicklig författare som inom deckargenren kan skriva om invecklade mänskliga tillstånd på ett ganska lågmält sätt, där man efter att ha krafsat undan ett skikt kommer till ett nytt. Det här är en i raden av böcker jag läst i år där tecken eller varsel har betydelse. Här är det sädesärlan på bokens omslag som spelar in. Titeln Brinn mig en sol är hämtad ur en dikt av Elsa Grave.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Om snö och guld av Inger Edelfeldt

Om snö och guld är en bok på nära 500 sidor men texten är luftig och kapitlen oftast korta vilket gör den förhållandevis lätt att läsa. Inger Edelfeldt skriver här om en flicka vid namn Miranda som växer upp under sjuttiotalet i Årsta och Spånga. Fadern Henrik är läkare och modern Gerda är hemmafru. Gerda lider av kristallsjuka som inte verkar gå över, hon gjorde en ansats att skaffa sig ett arbete men fick sluta ganska snart, av olika anledningar. Det är oftast något nedlåtande eller sarkastiskt i Gerdas tilltal till sin dotter och vid något tillfälle hör Miranda en sak som gör att hon inte känner sig önskad. Henrik är mycket upptagen med sitt arbete och skärmar av sig allt mer från hustrun och även från dottern, han åker på resor med sina kollegor och har ett eget liv bredvid familjens. Henrik och Miranda har en god relation vilket värmer mig som läsare, men hon känner sig udda och blir illa behandlad i skolan. Hon blir allt mer inåtvänd. Hon har enstaka vänner men ingen varaktig förutom sin kusin Krister som hon träffar då och då. I tonåren blir hon utsatt för ett rejält svek och hamnar i någon form av psykos, hon begår en handling som får flera allvarliga konsekvenser, en av dem är att hon blir intagen på ungdomspsyk för vård. Efter behandlingen där sluter hon in sig allt mer i sitt eget rum och i sin egen sagovärld Loánia som hon själv skapar genom att måla och rita. Med hjälp av konstpedagoger och terapeuter får hon hjälp att våga komma ut och lämna hemmet. Livet tar en ny vändning när hon börjar på folkhögskola och lär känna jämnåriga där samt några personer som bor i närheten i ett kollektiv. Titeln är intressant där snö och guld är som motpoler i bokens handling.

Hon byter namn ett par gånger, olika varianter av Miranda, kanske för att kunna starta om, som en början på något nytt som kan bli en bättre tillvaro för henne. I stort är det en uppväxtskildring i en familj som skevar, ett olyckligt och slitet äktenskap. Jag tycker mycket om språket, det är rakt på sak och går lätt in, kanske för att det är flickans perspektiv. Men det är också poetiskt, blommande på något vis, och jag får en varm och nära känsla för karaktärerna. Rebecka Kärde sammanfattade boken så fint i sin recension i DN: ”Det är som en riddarroman, eller som en poplåt. Av en lysande låtskrivare.”

Rekommenderad av Andrea Johansson

Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson

Hans Gunnarssons novellsamling Bormann i Bromma är en bok som gör mig som läsare genuint lycklig. Och då är det inte en samling trivsamma noveller med lyckliga slut vi pratar om. Tvärtom så finns det en hel del svärta i så gott som alla novellerna. Det som gör mig lycklig och glad är i stället Hans Gunnarssons berättarglädje och fabulösa formuleringskonst, att personerna är lätt skruvade och händelserna smått absurda, men inte mer än att berättelserna känns hyfsat trovärdiga. Det är som att Gunnarsson håller upp en spegel med svagt buckligt glas, vänder den mot sig själv och oss alla, och i spegelbilden får fram det som är mindre mindre vackert med att vara människa. För utåt sett försöker vi ju alla hålla oss inom anständighetens gränser. Men fernissan kan vara oroväckande tunn och och Gunnarsson lyckas på ett mycket underhållande sätt skildra vad som rör sig under fernissan. I alla fall hos ”dom andra”. Vi andra är ju felfria, eller?

Det är också ett kollektivt vi som för ordet. Med inspiration av målningar som lätt kan tas för fotografier av målaren och skulptören Martin Wickström, har Hans Gunnarsson låtit sig inspireras till nio noveller, plus en prolog och en epilog. Det här kollektiva vi:et kan inte, precis som författaren själv, hålla tillbaka sin lust att berätta. Det här är historier som bara måste berättas. Tänk ett gäng gubbar på en ljugarbänk. Eller en samling människor runt en lägereld. Eller varför inte runt ett köksbord, i den sena timmen då vinet är på upphällningen. (Vilken typ av berättare det egentligen handlar om får man dock veta i epilogen). Ofta ligger de händelser som återges ganska långt tillbaka i tiden. Jag får ofta en känsla av svenskt 70-tal, då kollektivet fortfarande hade sin givna plats. En typisk inledning kan vara: ”Det här är ingen direkt rafflande historia, inte särskilt munter heller, men det kan ändå vara värt att berätta den. I den mån det låter sig göras. För det är samtidigt en rätt knepig historia”. Och visst är många av berättelserna ”rätt knepiga” och helt omöjliga att återberätta eller för den skull göra rättvisa i ett kort blogginlägg. Muntra är de dock definitivt för mig som läsare. Till och med samlingens svartaste historia, #Brottarstugan, som handlar om en gängvåldtäkt som återberättas i ”Psykbrytpodden”, får mig att om inte skratta högt så le inombords, för att den så på kornet fångar människans förmåga till självbedrägeri och ibland totala oförmåga att stå för sina mest brutala handlingar.

Nästa gång du sitter vid en lägereld och dina egna historier tagit slut, ta då fram Gunnarssons novellsamling och läst högt. Kanske titelnovellen Bermuda – eller Bormann i Bromma, om ett golfgäng i upplösning. Eller varför inte Rubberware, en novell om ett tupperwareparty som plötsligt övergår till att handla om en helt annan typ av produkter. Eller Gult, orange och grönt som redogör för tre konkurrerande medborgargarden. Död, ibland både ond och bråd, förekommer i ett flertal av novellerna, men inte mig emot när det görs på ett så underhållande sätt. Fantastiska formuleringar är också flitigt förekommande. Ofta med humoristiska vändningar men också en och annan som i stället manar till eftertanke. De här raderna, från novellen Rubberware är nog samlingens bästa: ”Förmodligen var det inte alls bättre förr, under kooperativets och brukets glansdagar, förmodligen hade vi det sämre på alla punkter, Men på något vis var det ändå bättre då. Liksom tydligare. Det är så vi minns det. Eller vill minnas det. Och egentligen är det kanske mest det vi vill ha sagt med den här historien. Att vi saknar oss själva, dem vi en gång var innan resten av livet kom över oss.”

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Existentialisterna av Sarah Bakewell

Den filosofiska inriktningen existentialism förknippas ofta med svårmod och svarta polotröjor, men den brittiska författaren och professorn Sarah Bakewell tar död på dessa fördomar och beskriver otroligt levande och med mycket humor hur denna filosofi uppstod. I förgrunden står naturligtvis existentialismens mest kända par, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, men hon tar även upp bl. a Kierkegaard och Heidegger, vars tankegods existentialismen delvis bygger vidare på.

Bakewell har ett fantastiskt sätt att berätta på, hon levandegör inte bara människorna bakom filosoferna utan även tidsandan i Paris under ockupationen och efterkrigstiden. Hon strösslar med underhållande detaljer som t ex att skälet till att de Beauvoir började med sin för henne så kännetecknande turban var att hon under kriget inte hade råd med värme i lägenheten, hon sov i skiddress och upptäckte att turban var både praktisk och varm.

Bakewell är pedagogisk men aldrig förenklande när hon berättar om de olika filosofiska inriktningarna och jag känner mig både upplyst och upprymd av att ha fått närmare lära känna några av 1900-talets intressantaste personer.

Sarah Bakewell har även skrivit en prisbelönad biografi om essäisten Montaigne, den ser jag fram emot att läsa härnäst.

Rekomenderas av Jenny

Om tiden och vattnet av Andri Snaer Magnason

Att läsa en bok kan vara att resa in i nya världar. Denna bok handlar om den värld som vi lever i, och tar sitt ursprung i författarens egna familjehistoria på Island. Hur han påverkats av tidigare generationers liv och äventyr och forskning och hur han ser sina älskade jöklar sakta smälta på grund av uppvärmningen av vårt jordklot.

Tankarna tar sitt ursprung i den isländska sagotraditionen, men kopplas ihop med så mycket mer. Författaren väver in sina möten med Dalai Lama, besök i olika världsdelar, möten med forskare och släktingar. Den är filosofisk och poetisk, sorglig och ändå förhoppningsfull. Allt hänger ihop, liksom tiden och vattnet. Vi som människor just nu är bara del av en lång kedja, och ändå är vi inte långt borta från våra förfäder eller våra framtida släktingar. 

Boken är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2021.

Rekommenderas av Bettan Jakobsson

Stöld av Ann-Helén Laestadius
Detta är en viktig bok som alla borde läsa.  Den handlar om en ganska bortglömd del av Sverige och den handlar om hatet mot samer, psykisk ohälsa, klimat förändringar och tunga sociala strukturer. Det låter kanske jobbigt och svårläst, men det är det inte. Laestadius har skrivit en spännande berättelse med mycket hjärta. Boken baseras på verkliga händelser, bl.a. har författaren utgått ifrån hundra verkliga polisanmälningar och gjort intervjuer med renägare. Dessutom kommer hon från Kirunatrakten och har själv renskötsel i släkten. 

Boken börjar med att Elsa 9 år skidar ensam till rengärdet. När hon väl kommer dit ser hon en man där och han har dödat hennes renkalv, Nástegallu. Mannen tittar på henne, drar med fingret över sin hals och tecknar till henne, "berättar du, så dör du". Han försvinner och lämnar henne med den döda kalven. Denna händelse skakar Elsa i grunden och hon börjar förstå att detta inte är första gången någon skadar, skjuter eller stjäl familjens renar. Men hon vågar ändå inte berätta att hon sett vem som dödade hennes kalv, hon är rädd. 

Vi får följa Elsa från 9 år till det att hon är 20 år. Elsa kämpar för att polisen ska ta deras anmälningar på allvar och hjälpa dem. Men polisen har svårt att hinna utreda brotten eftersom det är stora geografiska områden som de ska täcka. Elsa kämpar också med att få ta plats bland grabbarna i renskötseln, det är det hon vill jobba med. Men det är svårt eftersom det är en väldigt traditionellt manlig bransch.     

Vi som läser släpps in i renägarnas vardag med renarna, familjen och samhället. För dem är samehatet inte nytt, det har funnits med dem länge. Många av oss tror nog att det tillhör det förflutna, men det gör det alltså inte. Jag tycker att Laestadius beskriver det på ett målande och ganska brutalt sätt, alltifrån hur renarna blir utsatta för tjuvjakt och för misshandel, till hur vissa människor i samhället tittar snett på samerna och kallar dem lappar och baktalar dem. Hon skriver också om psykiskohälsa som är vanligt och hur svårt det kan vara för en tjej att ta plats bland männen när rennäringen traditionellt är för dem.   

Stöld är en gripande, spännande och lärorik bok om ett område och en verksamhet som ligger långt från mig, en bibliotekarie i södra delen av Sverige. Men ändå är ämnena i boken aktuella och nära alla som vill leva i ett tolerant, jämlikt och fritt land. 

Rekommenderad av Jennie Elmén

Shuggie Bain av Douglas Stuart

I dag skriver Andrea om Shuggie Bain, en bok som redan har låtit talas om sig och som har fått välförtjänt mycket uppmärksamhet i olika medier.

Det är lika härligt varje gång man får en bok i handen som är svår att lägga ifrån sig. I Shuggie Bain är det historien om pojken med samma namn vars uppväxt man får se från insidan som är drivande. Det är grått och dystert och bokens framsida stämmer väl överens med innehållet. Slitna miljöer, hög arbetslöshet, fattigdom, missbruk och en pojkes utsatthet i detta.

Shuggie bor med sin mamma Agnes och två äldre syskon i Glasgow, Skottland. De äldre syskonen har egentligen en annan pappa som Agnes lämnade mot föräldrarnas vilja. De var emot att hon lämnade en hederlig man för den stöddige taxichauffören Shug. Hon har svårt att låta bli alkoholen och till slut lämnar Shug henne för en annan kvinna. Ungefär samtidigt flyttar de till en annan del av Glasgow och Agnes får göra sitt bästa för att ta hand om sin familj samtidigt som hon vägrar skämmas för att hon är ensamstående och fattig. De lever på bidrag men Agnes köper öl för att döva sitt beroende och beställer fina saker från postorderkataloger. Shuggie som är liten och de äldre syskonen försöker gömma undan kuponger för att de inte ska bli utan mat. Det är en ständig balansgång och Shuggie lär sig att ligga steget före, att sysselsätta sin mamma med andra saker för att inte beroendet ska ta över. Det går oftast inte. Shuggie älskar trots detta sin mamma, hon är alltid vacker med sitt svarta hår och snygga kläder, hur eländig gårdagen än var går hon alltid upp på morgonen och gör sig iordning och går ut. Att hon ser ut som Elizabeth Taylor är både bra och dåligt, Shuggie är stolt men hon blir utnyttjad av männen och smutskastad av kvinnorna. Jag ingjuts en gnutta hopp när en man vid namn Eugene kommer in i hennes liv men ska lämna det därhän.

En annan aspekt är att Shuggie inte tillåts vara den han är, en mjuk och vältalig pojke. Världen han lever i är hård och han misshandlas och lämnas utanför. Han får tidigt höra att det är något fel på honom, att han gillar killar. Han får lära sig att gå lite mera grabbigt och gilla fotboll, ett försök att ta det ur honom. Den där känslan av att inte passa in är påtaglig.

De många karaktärerna och miljöerna är starka och det finns egentligen mycket mer att säga om denna fantastiska roman än vad som ryms i detta boktips. Trots denna misär och trots att man tillsammans med Shuggie kastas mellan hopp och ren katastrof så finns det ändå lite hopp kvar. Jag har läst några artiklar i dagspressen om Douglas Stuart och boken är till stor del hans egen uppväxt. Det som är svårt att greppa är att han som är jämngammal med mig haft en så tuff uppväxtmiljö, Skottland är inte så långt härifrån och inte 1980-talet heller. Boken är hans debut, den belönades med Bookerpriset 2020 men refuserades dessförinnan över 30 gånger. Han bor numera med sin man i New York och har där arbetat för flera stora modehus.

Rekommenderad av Andrea Johansson

 

Under Guds himmel av Niklas Krog

Några kanske är bekanta med Niklas Krog som barnboksförfattare, mycket fantasy, sport och även lättlästa böcker. Men när han började sin karriär fick han faktiskt en historisk roman publicerad, 1996. Det är Under Guds himmel. 
Korståg, den blodiga kampen om Jerusalem, den karga hårda vardagen för nomader i Syriens öken, Egyptiska mamluck-krigare och mitt i allt en omöjlig kärlekshistoria. 

Jag dras mer till fantasyböcker med sina otroliga historier och historiska romaner kan ofta bli långtråkiga men den här fångade mig för den är enkelt skriven och bara rycker med läsaren ut på en resa i en svunnen tid, miljöer, religioner och upplevelser vi annars bara kunnat drömma om. Det är en bok som nästan läser sig själv. 

Du följer Mahdim genom hela hans liv, från kidnappningen, uppväxten, träningen, möten och erfarenheter. Hur frustrerande det kan kännas att bara vara en bricka i någon annans spel eller något större än en själv. Du får också se hur kunskap och utbildning ger honom möjligheter som andra skulle missat. Samtidigt får du lära dig om hans dröm, hur han håller kvar vid den även vid dom tuffaste, mest krävande uppoffringar han tvingas göra och hur han aldrig släpper den, vart resan genom livet än tar honom.  

1200-talet när boken tar sin början var en blodig och orolig tid. Religösa fanatiker styrde och gjorde allt i sina gudars namn. Vanligt folk fick finna sig i underkastelse och lydnad.  
I den här boken får man uppleva olika vinklar, åsikter och tänkande. Jag finner det väldigt viktigt för att dra lärdom av historien och bilda sig en uppfattning om hur människor ser och upplever saker och ting olika. 
Samtidigt, som i alla böcker jag gillar, så finns där en vacker kärlekshistoria. 
 
Rekommenderad av Henrik Lund

Noveller av Tessa Hadley

Den brittiska författaren Tessa Hadley debuterade vid 46 års ålder och har sedan debuten gett ut sju romaner och tre novellsamlingar för vuxna. På svenska kom Tessa Hadley så sent som 2018 med Syskonen (The past, 2015), en roman om fyra syskon som åker på semester till barndomens sommarstuga, där nuet och det förflutna glider in i och påverkar varandra tills allt är förändrat. 2019 kom romanen Sent på dagen (Late in the day, 2019) och nu senast en urval noveller från Hadleys tre samlingar, men titeln Noveller kort och gott.

Jag har tidigare bara läst Syskonen, men utifrån min begränsade kunskap om Hadleys författarskap måste jag säga att jag tycker bättre om henne som novellist än romanförfattare. Efter att ha läst de tio novellerna (varav tre tidigare inte publicerats i bokform) kan jag bara konstatera att mycket bättre än så här kan noveller knappast bli. Åtminstone inte om man vill läsa om de stora livsfrågorna relationer, kärlek, barn och äktenskap utifrån den engelska medelklassens perspektiv. Om man ska säga något negativt om Hadleys noveller så är det i så fall att hon rör sig i en ganska begränsad del av mänskligheten, men vad gör väl det när hon gör det så bra. Och idag när det så lätt att bli anklagad för kulturell appropriering är det kanske bäst för en författare att att gräva där hen står?

Vad är det då som gör Hadleys noveller så bra? Ja, det är ju det här med första meningen, att den ska fånga läsarens intresse och få en att vilja läsa vidare. Detta lyckas Hadley med, så gott som utan undantag. Tre exempel: Jane Allsop blev bortförd när hon var femton, utan att någon märkte det.(”Ett bortförande”). När mitt äktenskap gick i kras var jag tvungen att flytta ut från den lilla lägenhet i Kentish Town där jag först hade varit lycklig och därefter ledsen (”Erfarenhet”). Barnet var nio år men kunde inte knäppa sina knappar själv. (”En liten orm”). Tessa Hadley inte bara fångar mig från första meningen och utan lyckas dessutom upprätthålla mitt intresse novellerna igenom. Som ofta i noveller finns det inga tvärsäkra slut men Hadleys noveller känns ändå ovanligt avslutade, nästan som en slags miniromaner. Det krävs en skicklig författare att på ett trettiotal sidor fånga komplicerade relationer och händelser och göra dem trovärdiga. Inte så sällan vävs det förflutna och nuet ihop, där mötet mellan då och nu blir ett slags avstamp för personerna, till något annat, ibland något bättre.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Unorthodox av Deborah Feldman

Efter jag sett tv-serien ”Unorthodox” ville jag veta mer om Deborah Feldman och chassiderna i Williamsburg. Serien bygger bara löst på författarens liv och vill du veta mer om hennes berättelse och om flykten från det ultraortodoxa judiska samhället i Williamsburg så missa inte boken! Det är en stark skildring av en ung kvinnas kamp för självständighet i ett ofattbart slutet samhälle, mitt i New York. Hennes släkt kontrollerade allt, från vilka kläder hon fick ha på sig, till vem hon fick prata med och vilka böcker hon fick läsa. Vid 17 års ålder blir hon bortgift i ett arrangerat äktenskap. Vid 19 års ålder får hon barn och det blir vändpunkten för henne och hon börjar förbereda flykten.

Se också dokumentärfilmen ”One of us”.

Rekommenderad av Helene Ljungblad

Stormfåglar av Einar Kárason

Det är vintern 1959, och vi får följa med den isländska trålaren Måsen med 32 man ombord. De har fyllt lastrummen med fisk utanför Newfoundland, och ska vända hemåt då de fastnar i en fruktansvärd isstorm, som är kraftig nog att få själva helvetet att frysa till is.

Enorma vågor slår in över båten och bildar ett snabbt växande istäcke, vars tyngd hotar att sänka båten. Det blir en ojämn och sömnlös kamp mot naturkrafterna, när besättningen utrustad med yxor och järnrör desperat försöker slå loss den snabbt växande isen.

Det är 100 intensivt spännande sidor som skåpar ut de flesta gastkramande thrillers. Boken får en råkall svensk västkustvinter att framstå som en semestertripp till Kanarieöarna.

Rekommenderad av Magnus Lanshammar

Nådastolen av Elizabeth Winthrop

Boken skildrar dygnet innan avrättningen av en ung man i New Iberia i södra USA 1943. Brottet är en kärleksrelation. Willie är svart, Grace är vit. De är unga och brottsrubriceringen är våldtäkt.

Berättelsen är uppbyggd kring de människor som finns runt den dödsdömde 18-åringen. Mycket varsamt och detaljrikt följer vi människor och händelserna timme för timme. Det blir som ett körverk av olika röster som enskilt och tillsammans för berättelsen framåt. Vi följer distriktsåklagaren, hans son, hans hustru som är den som lagar den sista måltiden. Vi följer en fångvaktare och den fängslade mannen som transporterar stolen, den elektriska stolen, som ska användas vid midnatt den dag det handlar om. En röst är den tvivlande prästens som besökte Willie i häktet, en annan tillhör Frank, Willes far som gör allt han kan för att sonen ska få en värdig gravsten.

Boken är förvånansvärt lätt att läsa, korta kapitel och med en stegrande och lågmäld spänning. Boken är en roman men är inspirerad av verkliga händelser.

Jag läste boken parallellt med en bok jag fick i julklapp. Riggad sanning skriven av advokaten Bryan Stevenson som grundat Equal Justice Initiative och kämpar med att företräda människor i ytterkanten av rättssystemet. Ett av Stevensons första fall var att företräda en svart man oskyldigt dömd för mord på en vit kvinna. Riggad sanning ligger till grund för filmen Just Mercy från 2019, och boken översattes till svenska samma år. De samtidiga läsningarna ger en fasanfulla bild av människors utsatthet beroende på hudfärg och påminner om att det inte är enbart en historisk berättelse.

Winthorp skrev Nådastolen 2018 och den kom ut i Sverige året efter. Det är den hittills enda av hennes böcker som översatts och jag hoppas på fler.

Rekommenderad av Anna-Karin Albertsson

Under en brinnande himmel av Mark Sullivan

Författaren Mark Sullivan fick på en middagsbjudning 2006 höra talas en okänd och makalös berättelse om en sjuttonårig pojke, Pino Lella, som bodde i Milano i Italien som hade gjort stora hjälteinsatser under krigets sista tjugotre månader. Författaren tyckte att den lätt alltför omöjlig att vara sann. Men så fick han reda på att denne Pino Lella levde och kontaktade honom och kunde börja nysta upp denna otroliga historia, kanske en lättnad för Pino att kunna lätta sitt hjärta, för det var säkert inget som man talade om frivilligt.

Pino vill inte ha något med kriget eller med nazisterna att göra, men till slut kan han inte undvika det.

Utan beslutar sig för att hjälpa och smuggla flyende, främst judar från Italien via Alperna till Schweiz. Han råkar utför snöstormar, laviner och undviks att bli upptäckt av kollaboratörer.

Så möter han kärleken – Anna

Men han får snart ett nytt livsfarligt uppdrag, som spion för de allierade och det finns i det tyska högkvarteret som tyskarna förlagt i Milano.

Här kämpar nu Pino för en nästan otänkbar dröm att kunna leva fritt och dela en framtid med sin älskade Anna.

Det är en gripande historia om hur de levde och hur många agerade under kriget, med apati eller försök göra livet så drägligt som möjligt. Gå över lik eller sälja sin egen mamma…

Hoppas jag väckt någon läslust på denna bok

Rekommenderad av Siv Sjödin

In i smärtan av Kristofer Flensmarck

För några dagar meddelades det att dramatikern och regissören Lars Norén har gått bort. Han räknas som en av vår tids främsta inom teater och vi är många som förfärats och roats av hans dramatik genom åren. Många är nog också de författare, dramatiker och regissörer som har låtit sig inspireras av Noréns verk. En av dem är utan tvekan Kristofer Flensmark med nyutkomna In i smärtan, en roman som andas både Norén och Strindberg, för att nämna några.

För er som har en förkärlek för riktigt mörka relationsromaner går det nog inte att hitta en bok som kvalar in bättre i den genren än Kristofer Flensmark bok, vilket ju också titeln antyder. Detta är en typ av böcker jag själv gärna läser, men med reservationen att det bör finnas någon liten ljusglimt i slutet; någon slags öppning mot att det kan komma bättre tider. Och inte minst så får det gärna finnas stråk av svart humor.

Det är 90-tal när 22-åriga Tom tillsammans med nya flickvännen Julia och hennes hund Göran återvänder till barndomshemmet i Skåne för att fira jul. I det ensligt belägna huset ute på den skånska landsbygden finns fadern Henrik och modern Ann. Kanske att systern Anna med familj också dyker upp. Tom studerar litteraturvetenskap men har också författarambitioner. För inte så länge sedan debuterade han som poet och Svenska Akademien har beviljat honom ett pris som gör honom ekonomiskt oberoende för en tid framöver. Utöver studierna prövar han nu sina vingar som dramatiker. Med andra ord är Tom på väg upp på den litterära parnassen, om än med oroväckande dålig självkänsla. Även Henrik är författare. Eller snarare har varit, med fyra deckare och en självbiografisk roman i bagaget. Hans författarkarriär gick i stå och lärarbanan blev i stället hans lott.

Romanen är skriven som en pjäs i tre akter, kallade Dagen, Blodet och Natten, med gott om det som skulle kunna ses som scenhänvisningar och kanske t.o.m. regianvisningar. Sakta men säkert skapar Flensmarck en stämning där så mycket är outtalat men kan anas mellan raderna, mellan replikerna, mellan personerna och han bygger skickligt upp ett slags kammarspel där dysfunktionella familjerelationer sakta men säkert avslöjas. Här finns den bittra, aggressiva fadern, den undflyende modern som gång på gång får agera stötdämpare mellan son och far, den ångestridna sonen som bär på så mycket hat gentemot fadern och så nykomlingen Julia, som storögt försöker förstå vad är för slags familjedrama hon ramlat in i. Det dricks kopiösa mängder alkohol och att fadern inte somnar redan efter lunch tyder på en viss vana vid inte bara en flaska vin, utan både två och tre. Kortare tillbakablickar låter ana att alkoholrelaterade problemen funnits där under lång tid och att de är en av huvudorsakerna till att Tom får ångestattacker och är på väg att helt tappa fotfästet. Frågan är om det är den här julen som måttet ska visa sig rågat och Tom äntligen kan få till det där hett efterlängtade ”fadersmordet”.

För en del är det här nog en roman som med allt sitt elände bara skulle uppfattas som provocerande och oläsbar. Själv tycker jag mycket om In i smärtan, trots den gränslösa svärtan. Och nog finns det en ljusglimt där på slutet. Och visst finns där humoristiska stråk även om alla nog inte skulle vara benägna att hålla med mig. Men det är ju inte alla som tycker Lars Noréns pjäser är roliga heller… Avslutningsvis skulle In i smärtan lätt kunna sättas upp som pjäs, som en hommage till Lars Norén.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Sveriges Radios Romanpris

Splendor av Stefan Lindberg

Tritonus av Kjell Westö

Caesaria av Hanna Nordenhök

Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson

 Varje gång det är dags för Sveriges Radios Romanpris kastas jag i minnet tillbaka till 2013 då priset delades ut i direktsändning i Varbergs teater i ett relativt nyöppnat kulturhus. Mer är 45 bibliotek från hela landet anmälde intresse för att ordna prisutdelningen och valet föll på Varberg med följande motivering:

Personalen i Varberg hade många fina idéer med bland annat bokcirkel och Afternoon Tea med högläsning ur de nominerade romanerna under veckorna fram till evenemanget. Det föll vi för, säger Anna Tullberg, producent. 

Så roligt vi hade! I skuggan av corona känns detta minne extra speciellt. Sändningskvällen hade vi först mingel på Evenemangsplatsen, sedan fylldes Varbergs teater med glada och litteraturälskande människor och kvällen avslutades med en bit mat för de tävlande, juryn och några specialinbjudna gäster – de som deltagit i bokcirklar veckorna innan. Allt detta blir en påminnelse om att ett Kulturhus utan människor – ja det är inget riktigt kulturhus. Så måtte vi snart kunna öppna upp dörrarna och bli ett levande kulturhus!

De nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2021 är Splendor av Stefan Lindberg, Caesaria av Hanna Nordenhök, Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson och Tritonus av Kjell Westö. Själv har jag läst två av de nominerade böckerna. Splendor var en av förra årets absoluta läshöjdpunkter – en kuslig, skickligt skriven och mycket annorlunda roman. Dagarna, dagarna dagarna kände jag mig väldigt kluven till under själva läsningen, men när jag närmade mig slutet tyckte jag helt plötsligt väldigt mycket om boken och läser den gärna en gång till, för jag vill lära känna huvudpersonen Bibbs bättre. Hanna Nordenhöks Asparna är en bok som jag burit med mig ända sedan jag läste den för några år sedan, så hennes Caesaria är jag mycket nyfiken på. Kjell Westö har jag aldrig läst, men hoppas hinna med Tritonus. Kollegan Andrea skrev om den för ett tag sedan, läs hennes tankar om boken längre ner.

Som vanligt är det en lyssnarjury som ska läsa romanerna för att utse en vinnare. Inte mindre än 200 bokcirklar i Uppland och Sörmland ansökte om att vara med i lyssnarjuryn. Hur många bokcirklar finns det i hela landet undrar jag då! I april är det dags för Litteraturveckan i P1 som avslutas med utdelning av Sveriges Radios Romanpris, Lyrikpris och Novellpris den 23 april.

Lillemor Åkerman

Jag ser allt du gör av Annika Norlin.

Antiken av Hanna Johansson.

Vi har inte ännu fått in alla titlarna på biblioteket. Skicka in ett inköpsförslag

Året har knappt börjat och det är redan dags för en första litterär pristävling, nämligen Borås tidnings debutantpris. Priset är ett samarbete mellan Borås Tidning och Högskolan i Borås och delades ut första gången 2001. Juryn, som består av författaren och kritikern Aase Berg, Björn Kohlström, gymnasielärare och kritiker i Jönköpings-Posten och Linnéa Lindsköld, lärare och forskare vid Högskolan i Borås, hade denna gång inte mindre än 120 debutantverk att välja mellan, vilket är fler än något tidigare år. Enligt Linnea Lindsköld var många av dem dessutom bra. Det finns inte något tydligt tema men Linnea Lindsköld har ändå noterat ett tema finns i helheten och det är att många av böckerna handlar om sex och våld. Två av de nominerade har vi tidigare skrivit om, romanen Antiken av Hanna Johansson och novellsamlingen Jag ser allt du gör av Annika Norlin. Två poeter är nominerade, Arazo Arif med Mörkret inuti och fukten samt Erik Lindeman Mata med Pur. Den femte nominerade är Donia Saleh med romanen Ya Leila. Annika Norlin är född 1977, de övriga fyra är 90-talister.

Ya Leila läste jag för ett tag sedan och har nu läst på nytt. Jag tycker mycket om romanen, för det egensinniga språket och för den fina berättelsen om vänskap och makt som verkligen berör på djupet. Den handlar om Leila och Amila som går sista året på gymnasiet. De är bästa vänner sedan många år tillbaka, de möttes redan i sexårsverksamheten, och är sedan dess oskiljaktiga. De lever för varandra, genom varandra, men som med all stark vänskap finns det inslag av både symbios och klaustrofobi. Framför allt är det berättarjaget Leila som tycks ha ett behov av att gå sin egen väg, samtidigt som rädslan att förlora den i alla fall på ytan starkare Amila försvårar för henne att våga ta steget utanför Leila/Amila-bubblan. Det som lockar och riskerar att förstöra den intensiva vänskapsrelationen är dels skolans feministiska medelklassgäng Glitterfittorna, underbart och träffsäkert skildrade, som slåss för ”fun-damental rights” och festar loss med samma intensitet, dels Leo, en ska det visa sig jagsvag vegan, som inledningsvis med sin intensiva blick och lockelse ska komma att skapa en första oundviklig spricka i Leilas och Amilas vänskap. Det finns även ett tydligt klassperspektiv i Ya Leila som får mig att tänka på en annan debutroman från 2020, Wanda Bendjellouls  Dalenglitter. Likaså skildras i båda ett utanförskap som bottnar i att ha rötter i andra kulturer än den svenska. Dalenglitter hade jag för övrigt gärna sett bland de nominerade!

Vilken av böckerna hoppas jag får priset? Nu har jag ju bara läst tre av dem, men det är svårt att välja! Jag ser allt du gör, Antiken och Ya Leila är väldigt olika men alla tre mycket bra och läsvärda. Kanske min röst ändå lutar lite åt Hanna Johanssons Antiken, den har levt kvar inom mig i flera veckor sedan jag läste den i julas. Vi får se om juryn håller med mig.

Lillemor Åkerman

Biodlaren från Aleppo av Christy Lefteri

Biodlaren från Aleppo är en roman skriven av Christy Lefteri och handlar om en familj som flyr från Aleppo och kriget i Syrien. Familjen som består av Nuri, Afra och Sami. Nuri är biodlare och Afra är konstnär, Sami är deras lille son. Kriget kommer allt närmare och de förbereder sig på att lämna Aleppo men det är först när deras bikupor sätts i brand som de på allvar överväger att lämna sitt land. Innan de hinner göra verklighet av sina planer detonerar en bomb som dödar Sami och gör Afra blind. Situationen blir ohållbar och de tvingas lämna sitt älskade Aleppo.

Flykten blir både lång och svår och tidvis är det smärtsamt att läsa, och tankarna far till alla de som i vårt land har genomgått liknande resor. Målet för familjen är att nå Storbritannien. Trots alla hemskheter under resans gång och i flyktinglägren så finns det någon form av hopp och språket i boken är vackert. En bok om saknad, smärta, mental ohälsa men även om kärlek.

Författaren ska ha arbetat som volontär i ett flyktingläger, det känns som hon vet vad hon pratar om.

En bra bok som kan ge oss lite perspektiv på vår tillvaro.

Rekomenderad av Fredrik Svanå

 

Tritonus av Kjell Westö

Kjell Westö bjuder här på en roman full av musik, mestadels klassisk men också med plats för ett coverband. Sedan jag läste Den svavelgula himlen (2017) har jag läst någon äldre bok av honom men också väntat på en ny utgivning. Det är något med hans språk som jag tycker så mycket om, vackert och rent, svenskt med en finländsk touch. Han har en mild och lågmäld framtoning men det är ändå vasst och tillspetsat där historien kräver det. Omslaget är också tilltalande och sätter tonen för innehållet. Jag lyssnade delvis på boken och det är Westö själv som läst in den med sin behagliga finlandssvenska.

 I centrum står den kände dirigenten Thomas Brander som just låtit uppföra ett extravagant sommarhus som han gett namnet Casa Tritonus, i den finländska skärgården. Tritonus har jag nu fått lära mig är ett musikaliskt intervall, även kallat djävulsintervallet. Tanken är att Brander ska kunna vistas i sommarhuset i lugn och ro mellan alla jobbresor han gör över hela världen. Det går sisådär. Grannen, skolkuratorn Reidar Lindell, är hjälpsam men något påträngande. Han börjar kalla Brander vid förnamn redan efter en månad vilket Brander tycker känns falskt, ja rent av amerikanskt. De lär ändå känna varandra och blir vänner, eller vad man ska kalla det. Det skaver en del men Brander behöver hålla sig väl med Lindell eftersom han får hjälp med bygget när han själv inte kan närvara. Det är kring dessa män, som båda närmar sig de sextio, boken i stort handlar om. De har trots sina olika liv några gemensamma nämnare. De har båda vuxna barn som inte prioriterar eller mäktar med att hälsa på sina föräldrar och de har båda lämnats av kvinnorna i sitt liv. Lindells fru är död sedan en tid och Branders flickvän har lämnat honom för en ung stjärndirigent. Brander blev dessutom omnämnd i medierna i samband med metoo och anklagad för något han själv upplevde hade skett i absolut samförstånd med kvinnan han träffade då. Han har haft bättre dagar kort sagt.

Brander kommer antingen han vill det eller inte ändå in i det lilla samhället i skärgården ganska snabbt. Men många ser Brander som så upplyft och med sådan status. De tror att hans liv i det grandiosa sommarhuset och på de stora musikaliska arenorna är så perfekt när det i själva verket håller på att sina. Han lider dessutom svårt av minnena från en terrorattack.

Tritonus är den första bok jag läser där coronapandemin är närvarande. Handlingen utspelar sig efter vad man tror är det värsta utbrottet men i en tillvaro där man talar om före och efter corona och fortfarande är medveten om riskerna. Som läget i verkligheten är nu på ett ungefär. Boken är ett helt fristående verk men med en blinkning till Den svavelgula himlen vilket gör mig nyfiken. Betyder det något om framtida utgivningar eller kommer det att stanna vid just en blinkning?

Hur som helst tror jag mig nu ha spetsat mina kunskaper något inför en eventuell ny säsong av Kontrapunkt Kulturfrågan där musik brukar vara mitt sämsta ämne.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

I dag skriver Harriet som arbetar på lokalbiblioteket i Bua om Mian Lodalens senaste bok Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria.

För tjugo år sedan läste Mian Lodalen om de sextonåriga flickorna Lisa och Lilly som i desperation beslutar sig för att ta sina liv. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och det spekulerades mycket i varför de valde att ta livet av sig. Mängder med människor kom till begravningen och defilerade vid deras kistor. På Mosebacke finns en staty av flickorna som heter “Systrar”, men sanningen är att de var älskande.

Lodalen har länge kämpat för de homosexuellas rättigheter och med boken om Lisa och Lilly hoppas hon kunna ge flickorna den upprättelse de förtjänar. I slutet av boken förklarar hon en del fakta, beskriver de olika personerna och förklarar omständigheterna kring historien. Berättelsen, som utspelar sig på Södermalm i Stockholm, är mycket gripande och handlar om förbjuden kärlek. Miljöskildringarna är detaljerade och man får en känsla av att själv befinna sig på de olika platserna. I början av sekelskiftet var flickors rättigheter mycket begränsade och det var helt otänkbart att tala om kärlek mellan två kvinnor. Moralen var hög och arbetarklassens villkor hårda och oresonliga.  De skulle lära sig arbeta, gifta sig och bilda familj.

Lisa och Lilly träffas på en hemlig dans och det uppstår genast tycke mellan dem. Deras känslor är starka och man får redan från början en känsla av undergång. Man skulle kunna avfärda deras känslor som barnsligt svärmeri, men man förstår snart att det här är på allvar. Lisa, som är berättarrösten, kommer från en fattig arbetarfamilj med många barn. Alla barnen uppfostras strängt, inga överträdelser accepteras. Lisa hjälper sin mor som går runt och arbetar som piga hos olika familjer. Men hon drömmer om något bättre och att ha frihet att få göra som hon vill. Efter att hon träffat Lilly blir den frihetskänslan ännu starkare och till slut får hon tjänst i en familj. Hon har dock svårt att inrätta sig. Flickornas kärlek är så stark och de gör vad som helst för att få ses vilket ställer till stora problem. Den ende som förstår och hjälper dem är Eugene Jansson, en konstnär de lärt känna, och som var verksam i Stockholm under den här tiden. Han är också homosexuell och upplåter ibland sin lägenhet åt flickorna.

Situationen blir alltmer ohållbar och till slut ser de självmord som enda utväg. De blir bjudna till en kräftsupé av två unga män, Nils och Fritjof, som de blivit vänner med. Festen urartar och dagen efter bryter flickorna med varandra. Men de ångrar sig och bestämmer sig istället för att ta steget eftersom det verkar vara enda utvägen. Om de inte får vara tillsammans i livet vill de vara det i döden. Självmordet sker i Hammarby sjö i september 1911. Flickorna binder ihop sina händer och fyller fickorna med sten. De lämnar ett gemensamt avskedsbrev där de önskar att få bli begravda i samma kista men deras önskan blir inte uppfylld. De vilar i varsin kista och i varsin grav.

Historien om Lisa och Lilly är den första av tre berättelser av Lodalen som alla ska handla om de homosexuellas villkor. Homosexualitet var förbjudet fram till 1940-talet men klassades efter det som en sjukdom. 1979 togs även det begreppet bort. Det är inte svårt att förstå att flickornas föräldrar inte kunde acceptera deras kärlek och gjorde allt för att förhindra att de träffades.

En läsvärd och gripande berättelse och jag kommer definitivt att läsa de två kommande böckerna.

Rekommenderad av Harriet Runevad

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen och I går av Agota Kristof

I går av Agota Kristof

Agota Kristofs romaner Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen gavs ut på franska redan 1985, respektive 1987 och 1991. Först 2019 gavs de ut på svenska, då i en samlad volym i fin översättning av Marianne Tufvesson.

Agota Kristof föddes i Ungern 1935. Under revolten 1956 flydde hon till fots, med sin man och sin fyra månader gamla dotter, till Neuchâtel i Schweiz där hon började arbeta på en klockfabrik. Efter fem år i exil lämnade hon både fabriken och sin man och började läsa franska. Drivkraften var en längtan efter att berätta historier och skriva böcker utifrån de egna erfarenheterna. Till en början skrev Kristof dramatik och poesi, men det stora genombrottet kom med ovanstående tre böcker. Hennes böcker har översatts till mer än 30 språk, filmats och prisbelönats. Kristof levde i Schweiz fram till sin död 2011. Genom flykten från Ungern förlorade hon sin känsla av tillhörighet, vilket kom att prägla hela hennes liv och författarskap.

Ovanstående trilogi är fantastisk läsning. Böckerna har ett till synes mycket enkelt språk, franska var trots allt inte Kristofs modersmål, men under ytan döljer sig en avgrund av ensamhet, sorg och längtan. Trilogin har av den danska författaren Naja Marie Aidt beskrivits som “krigsromanen framför alla andra”, men då inte krigsroman i gängse bemärkelse. Själva kriget utspelar sig någon annanstans men påverkar människorna som lever i dess skugga till den milda grad att beteenden, tankar och känslor ofta tar sig helt absurda uttryck, samtidigt som viljan att leva – och överleva – är oerhört stark.

Vill man bekanta sig med Agota Kristofs berättelser kan man med fördel börja med den nyligen på svenska utgivna I går (Hier, 1995), också den i översättning av Marianne Tufvesson. Den skiljer sig lite från de tre tidigare böckerna vad gäller språket, men är även den lättläst och temat det samma – flykt och överlevnadsinstinkt. Tobias Horvath växer upp under fattiga förhållanden i en liten by. Hans mamma är tiggerska och prostituerad, för vilket Tobias blir retad i skolan. Räddningen blir skolläraren som förser honom med böcker, skrivböcker och pennor. En annan viktig person i Tobias liv är Line, skollärarens dotter. En ödesdiger natt sker något som gör att Tobias måste fly. Han hamnar i ett annat land, där han inledningsvis tillbringar några år på ett ungdomshem. Vid 16 år fyllda lämnar han ungdomshemmet, byter namn till Sandor Lester och blir arbetare på en klockfabrik. Han försöker skapa sig ett liv i den lilla staden, umgås sporadiskt med kvinnan Yolande, men längtar hela tiden efter sin vän Line. Efter att ha arbetat tio år i fabriken dyker Line så upp en dag och Sandor börjar drömma om ett liv med henne. Tobias/Sandor bär även på en annan dröm, den om att bli författare. Han skriver dagbok och på en bok, på det nya landets språk och säger till Line att man för att bli författare först måste ”bli ingenting”, sedan behöver man bara skriva. Till en början kanske det inte blir bra, men om man bara skriver och skriver, så blir det bra en vacker dag; den dagen man kommer på hur man ska skriva det man har att säga. Till den punkten kom definitivt Agota Kristof. Hennes berättelser är mörka men oemotståndliga för mig som läsare. Trilogin finns som Bokcirkelkasse. Låt dig inte avskräckas av dess omfång, boken är lättläst men dess innehåll mår definitivt bra av att diskuteras!

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Lockdown av Peter May

Här på bibliotekets blogg skriver jag och mina kollegor vanligtvis om böcker vi tycker om och som vi hoppas på ska få fler läsare. Vi har säkert dissat någon eller några böcker under alla de år som bloggen existerat, men det är ovanligt. Det här blogginlägget får bli undantaget som bekräftar regeln. Lockdown av Peter May är inte en bok jag kan rekommendera, i synnerhet inte till alla er som älskade Lewistrilogin – Svarthuset, Lewismannen och Lewispjäserna. Jag har bara läst Svarthuset men den är så långt ifrån en dussindeckare man kan komma. Det är en välskriven, spännande och oförutsägbar spänningsroman, men också en fin barndomsskildring med synnerligen mörka stråk. När jag läser Lockdown har jag svårt att tro att det är samma Peter May. Visserligen ska May ha skrivit boken redan 2005, som svar på att inget förlag ville ge ut vare sig Svarthuset eller en annan av Mays första deckare, Ett kallt fall och tog väl då i från fötterna. Men inte heller Lockdown föll något förlag på läppen; berättelsen om ett helt nedstängt London efter att staden attackerats av influensaviruset H5N1 ansågs alltför osannolik. Vilket förvånar mig då just osannolikhet brukar vara ett viktigt drag i spänningslitteratur. Eller har jag fel? Men 2020 tyckte Peter May och tydligen också något förlag att det var dags. May sitter då, berättar han i förordet, isolerad i sitt hem i Frankrike, förbjuden att lämna huset förutom under ”exeptionella omständigheter”. Troligtvis skrevs detta i våras. Som läget nu ser ut i världen har jag svårt att tro att May med gott samvete hade kunnat ge ut boken.

Något om innehållet, trots allt. London, epicentret för en global influensapandemi, är under total lockdown. Undantagstillstånd råder, pandemin har redan krävts tusentals offer, viruset är otroligt dödligt och de döda samlas på hög. De få som vågar sig ut på gatorna är soldater och kriminella. När ytterligare ett akutsjukhus ska byggas för att ta hand om tusen och åter tusen smittade hittas kvarlevorna efter ett mördat barn. Uppdraget att finna mördaren faller på den frånskilda kriminalkommissarie Jack McNeil, som 24 timmar senare ska sluta som polis för att få mer tid över för sin son. Tyvärr förgäves då även sonen faller offer för pandemin. Under 24 timmar far McNeil fram och tillbaka i London och berättelsen om jakten på den unga kinesiska flickans mördare blir bara mer och mer osannolik, för att sluta i någon slag crescendo av osmakligheter. Ja, jag läste klart, trots att det bar mig emot. Jag var ju vara tvungen att se hur May skulle knyta ihop alla trådar på slutet. Och visst gjorde han det, men för att nå dit fick han ta både en och två logiska kullerbyttor. Så min slutsats är att förlaget som lät bli att ge ut boken 2005 tog det beslutet för att Lockdown är en riktigt dålig bok. Att ett förlag vill ge ut den idag? För att det går att göra pengar på den förstås…

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Antiken av Hanna Johansson

Årets första boktips 2021 får bli den bok som avslutade mitt läsår 2020, julklappsboken Antiken av Hanna Johansson, född 1991. Hanna Johansson är skribent och kritiker och skriver sedan några år tillbaka framför allt för Expressens kultursida. Hon har även arbetat på Sveriges Radio och Rodeo och skriver främst om konst, litteratur och queerteman. Antiken är hennes debutroman och nog märks det att hon har ordet i sin makt, det är en otroligt stilsäker debut. Faktiskt förundras jag boken igenom hur någon kan få till en så bra roman vid ”första” försöket. Men jag förstår, efter att ha läst en intervju med Hanna Johansson, att Antiken är en bok som har vuxit fram under lång tid och som sökt sig nya vägar allt eftersom tiden gick. Hanna Johanssons tanke från början var att ”skriva om en relation mellan någon som intervjuar och någon som blir intervjuad, en sån explicit ojämlik relation.” Denna grundidé finns med i Antiken, men ytterligare en person tog sig in i berättelsen vilket gör att den utvecklas till en typ av triangeldrama som jag aldrig tidigare läst om. Men, som Hanna Johansson själv säger i intervjun, utan att ge avkall på den stämning som hon inledningsvis eftersträvade. Och nog finns det en speciell, sensuell stämning i Antiken som nästan går att ta på. Att läsa den är som att stiga in i en mycket säregen känslofylld värld, ackompanjerad av bilder, dofter, ljud.

Bokens namnlösa huvudperson lär känna den något äldre konstnären Helena en sen höst då hon på uppdrag för ett modemagasin ska intervjua fyra konstnärligt arbetande kvinnor för en slags fördjupade reportage. Helena har nyligen flyttat till Stockholm tillsammans med sin tonårsdotter Olga efter att ha bott i England en tid och de har båda svårt att finna sig till rätta. Berättarjaget framstår också som en ensam och vilsen person; någon slags kärleksrelation är avslutad och i periferin finns två manliga vänner. I denna gemensamma vilsenhet möts de två och det som började som en intervjusituation övergår sakta men säkert i vänskap, dock något ojämlik sådan. Något år senare åker Helena till sitt sommarhus i den grekiska staden Ermoupoli på Syros. Helenas avfärd skapar ett stort tomrum inom berättaren, och avundsjuka på dottern Olga som får följa med Helena, och när hon några veckor senare blir bjuden till Syros finns det ingen tvekan om att hon ska åka dit. Där får hon också för första gången möta och lära känna Helenas femtonåriga dotter. 

Här tar sig triangeldramat snart sin början. Berättarens begär och besatthet byter sakteliga fokus, från Helena till Olga. Från att ha varit en person i underläge finner sig huvudpersonen plötsligt i överläge, i en helt annan typ av ojämlik relation och det här skiftet är både skickligt och trovärdigt gestaltat. Staden Ermoupoli och dess invånare finns där som en fond, likaså det omgivande grekiska landskapet och sensommarens värmebölja. Likväl lever de tre som i en egen liten bubbla. En bubbla som kommer att spricka och lämna berättaren lika ensam som hon var inledningsvis, men med ett starkt minne rikare. Själv lämnar jag berättelsen med en stark läsupplevelse rikare – och en enorm längtan till Grekland… Sist men inte minst vill jag också ge en eloge till Håkan Liljemärkers vackra omslag som så fint fångar den sinnlighet som är en av berättelsens grundtoner.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Brevet till Helga av Bergsveinn Birgisson

En majoritet av de böcker som översätts till svenska har engelska som originalspråk. Ett språkområde från vilket ytterst få böcker hittar fram till oss svenska läsare är det isländska. 2020 översattes endast ett tiotal böcker från isländska till svenska, varav åtta finns tillgängliga på Varbergs bibliotek. Deckarförfattaren Ragnar Jónasson står för tre av dem, Byn, Dimma och Vit död. Deckare skriver även Yrsa Sigurdadóttir med Straffet och Arnuld Indriðason med Mörkret vet. Auður Ava Ólafsdóttirhar skrivit romanen Elin, diverse, Sjón Rågblont hår, grå ögon och sist men inte minst har vi Bergsveinn Birgisson men den lilla pärlan Brevet till Helga. Boken är liten till formatet, bara 127 sidor – men vilka sidor!

Brevet till Helga nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2012 och kom i svensk översättning tidigare i år. Boken hade helt gått mig förbi men när den dök upp i den senaste sändningen med Kulturrådsstödda titlar fångade det vackra omslaget min blick.

I Brevet till Helga möter vi Bjarni, en 90-årig man som på ålderns höst blickar tillbaka på det liv som blev hans. Som ung hade han en kort men mycket intensiv relation med grannfrun Helga som resulterade i dottern Hulda. Helgas önskan var att hon och Bjarni skulle bryta upp från sina respektive och flytta till stan. Bjarni valde dock att stanna i det trygga men kärlekslösa äktenskapet med Unni och Helga hade inget annat val än att stanna hos sin Hallgrimur. Under många år levde de sida vid sida som grannar, med den tysta överenskommelsen att inte avslöja vem som var far till Hulda. Under alla år trånar Bjarni efter sin Helga och längtar efter att få lära känna sin dotter, men det är först i brevet han skriver efter Helgas död som han riktigt vågar erkänna sin kärlek. Brevet till Helga är en vacker historia med både humor och svärta. Berättarglädjen är stor, det melankoliska temat till trots och Birgisson räds inte det absurda, för att inte säga ekivoka, i sin skildring av Bjarnis och Helgas relation. Livet på landet kontrasteras mot livet i stan, tradition mot modern samhällsutveckling, plikt mot kärlek, passion och heta herdestunder. Att boken är sprungen ur den isländska berättartraditionen råder det ingen tvekan om, vilket författaren också nämner i slutet av boken, där det också finns en lång rad nothänvisningar till äldre berättelser.

Även i år nominerades Bergsveinn Birgisson till Nordiska rådets litteraturpris med romanen Lifandilífslækur. Priset gick dock till Monika Fagerholm för den fantastiska romanen Vem dödade bambi? Måtte även Lifandilífslækur översättas till svenska, för jag vill läsa mer av Birgisson! De isländska författare som översätts må vara få men de har aldrig gjort mig besviken. En annan älskvärd favorit är Auður Ava Ólafsdóttir, som bland annat skrivit romanerna Den sista kvinnan och Ärr. 

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Rotvälta av Tove Alsterdal

Det har givits ut många bra böcker som utspelar sig i Norrland på senare år och här är ytterligare en, Rotvälta. Tove Alsterdal tar oss med till Ångermanland, närmare bestämt till Ådalen och Kramfors. Polisen Eira Sjödin, döpt efter den Eira som dog av en rikoschett när militär öppnade eld mot ett demonstrationståg i Ådalen 1931, har återvänt till Kramfors där hon vuxit upp. Hon har flyttat hem till sin mamma som börjat bli dement. Hon har också sin strulige bror kvar i Ångermanland.

Boken börjar med att Olof Hagström svänger förbi sitt hem när han är uppe i trakterna på ett jobb. Han har inte varit hemma på 23 år då han som 14-åring erkände mordet på Lina, en ung kvinna som försvann och aldrig återfanns. Familjen tog avstånd från honom och sorgen och skammen splittrade dem alla. När han nu kommer tillbaka till sitt barndomshem finner han sin pappa död i duschen, ihjälstucken med en jaktkniv. När jag läser om Olof kommer jag nästan direkt att tänka på det verkliga fallet Kevin. Vad som egentligen hände för 23 år sedan återstår att se i den här mångbottnade berättelsen, ingenting är självklart och man pendlar mellan ytterligheter i tanken ända fram till slutet. Händelsen med Lina har påverkat människorna på orten under alla år. Till detta kommer andra otäcka familjehemligheter fram och kopplingar kan göras. Det förekommer en del råa våldshandlingar som gör läsningen obehaglig men fokus är ändå polisutredningen och människorna runt omkring samt hur de formats av dessa händelser. Titeln Rotvälta funderade jag en del över. Varför den valts blir man påtagligt varse en bit in i boken. Skogen, marken och älven ges överlag ganska stor plats och genomsyrar hela boken och därmed läsupplevelsen.

Rotvälta utsågs till årets bästa kriminalroman 2020 av Svenska deckarakademin. Den är också tänkt att vara den första boken i en ny serie som ska utspela sig i just Ådalen och vid Ångermanälvens strand.

Rekommenderad av Andrea Johansson

In i en stjärna av Puk Qvortrup

Då och då dyker det upp biografier och självbiografiska romaner om det kanske svåraste  med att vara människa – att vi alla någon gång kommer att förlora dom vi älskar. Det blir kanske inte alltid så bra litteratur, av förklarliga skäl. Det måste vara oerhört svårt att sätta ord på de känslor som drabbar den som blir kvar och de som får den här typen av böcker publicerade är ju inte heller alltid författare till yrket.

Någon som lyckats mycket väl med att gestalta förlusten av en älskad person är den danska journalisten Puk Qvortrup. Detta är hennes skönlitterära debut men det råder inget tvivel om Qvortrups förmåga att skönlitterärt gestalta på ett trovärdigt och gripande sätt. In i en stjärna är en otroligt sorglig men samtidigt, lite motsägelsefullt, hoppfull berättelse om hur Qvortrup hastigt miste sin man. Han dog endast 27 år gammal under en halvmara på grund av att hans hjärta var skadat efter en tidigare okänd inflammation. Puk Qvartrup var då gravid med parets andra barn och deras förstfödde var bara två år gammal. Qvartrups prosa är stram och utan omskrivningar men hon lyckas mycket skickligt skildra sorgens olika faser, med alla de känslor som hör till. Hon skriver fint, men osentimentalt, om den stora kärlek som fanns men också om motstridiga känslor inför maken Lars, både under äktenskapet och efter hans död. En ärlighet som jag tänker mognar fram hos människor som har varit med om traumatiska händelser. Det är kanske först då vi får/vågar ha kontakt med hela vårt känsloregister. In i en stjärna är trots det förhållandevis lilla formatet, knappt 200 sidor, en bok om livets stora frågor, kärleken och döden. Allra vackrast är avsnittet om sonen Kajs födelse, i närvaro av en syster och två vänner, som blir beviset på att det finns spår av Lasse kvar även efter hans död.

Många andra har lika skickligt som Puk Qvortrup skildrat förluster. Här några av dem som vi tidigare skrivit om på bloggen: Dagbok från ett försvinnande av Malin Lagerlöf, Ändå inte försvunnen av Lasse Berg, Blå skymning av Joan Didion, Humlesäcken av Lina Brustad, I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist samt Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall. Alla berättelser om mörkaste sorg men också om att det ur sorgen ibland kan komma både ny kärlek och ett liv värt att leva.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Vivian av Christina Hesselholdt

Vivian Maier, född 1926 i New York, räknas som en av nittonhundratalets mest betydande gatufotografer. Hon fotograferade människor och platser under cirka 40 år, mestadels i New York och Chicago, samtidigt som hon försörjde sig som barnflicka. Hennes storhet insåg omvärlden tragiskt nog först efter hennes död. Efter att Maier underlåtit att betala hyra för de förråd där hon hade samlat hundratusentals negativ och fotografier, såldes allt på auktion 2007. Köparna upptäckte succesivt vilken enorm skatt som fanns i förråden och negativ och foton började säljas vidare på sajter som ebay. Lyckligtvis fanns det personer som förstod vilket stort konstnärskap som efter alla dessa år sett dagens ljus och så småningom kunde det kopplas ihop med Vivian Maier, som i sviterna av en fallolycka gick bort 2009.

För den som någon gång har stött på Vivian Maiers fotografier är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte fascineras av hennes fotokonst och i förlängningen även hennes livsöde. Första gången jag hörde talas om Vivian Maier var när filmen Finding Vivian Maier visades på SVT Play för några år sedan och allt sedan dess har jag längtat efter att få veta mer. Tack vare den danska författaren Christina Hesselholdts semibiografiska roman Vivian har jag nu fått möjlighet att upptäcka mer av människan bakom de fantastiska fotografierna. Vivian är fiktion, visst, men jag får ändå intrycket av att Hesselholdt har läst ”allt” som finns skrivet om Maier, och naturligtvis även sett filmen. Berättargreppet är det samma som i filmen, med en kör av röster som målar fram människan och fotografen Vivian Maier. Till skillnad från filmen tillhör en av de fiktiva rösterna i boken Vivian Maier själv och hennes röst får stor plats i boken.

Boken Vivian är en uppdiktad historia och om det kan man naturligtvis tycka olika. Med vilken rätt kan en författare, om än i romanform, berätta om vad en person som nu inte längre lever tänkte och kände? Och då är det inte bara Maiers inre liv som skildras utan även många andras, av vilka vissa personer är uppdiktade och andra inte. Dock ligger det säkert mycket research bakom Vivian och även om detta inte är sanningen om Vivian Maiers liv är boken mycket läsvärd och den gör mig ännu mer nyfiken på fotografen Maier och det kanske är bokens största förtjänst.

Christina Hesselholdts bok kom på danska 2016. Året efter publicerades den kanske mest omfattande biografin över Vivian Maier hitintills, Vivian Maier : a photographer’s life and afterlife av den Chicagobaserade professorn i fotografi Pamela Bannos. Bannos sätter genom ett oerhört gediget arbete in Vivian Maier i den kontext där hon förtjänar att studeras,  fotografikonstens historia. Det har genom åren byggts upp en myt kring Maier, ”the mysterious nanny photographer”. Den myten sticker Bannos skickligt hål på och lyfter fram konstnären Vivian Maier i sin egen rätt. Så oerhört tragiskt bara att Vivian Maier själv inte fick ta del av de hyllningar som sedan några år tillbaka färdas över världen.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Marvatten av Ann Rosman

Egentligen tröttnade jag för längesedan på deckare som pendlar mellan dåtid och nutid, men inte när det gäller Ann Rosman. Hon imponerar med sitt researcharbete som ligger bakom den här kriminalromanen och som är den sjunde fristående delen i Marstrandserien. Jag har inte läst alla böcker i serien utan började med den sjätte som kom 2016. Den heter Vågspel och är med sina Nordsjödykare och avstickare till Skottland och Orkneyöarna en av mina absoluta favoriter i deckargenren. Därför hade jag höga förväntningar på Marvatten. DN:s deckarkritiker Lotta Olsson upplevde den något spretig och det är den, men jag tycker att det är just alla dessa olika trådar och karaktärer som gör den så bra och att den ger mer än en medioker deckare. Den är liksom gedigen och mycket välskriven, helt klart värd att vänta några år på. Havet har en given plats i Rosmans böcker och jag tycker mig känna hennes kärlek till det. 

1867 utbröt en stor brand i Marstrand och flera kvarter eldhärjades. På denna plats bor nu Lotta med familj och driver ett hotell. Hon är bekant med polisen Karin Adler som för tillfället är föräldraledig. Samtidigt sker ett dödsfall på rorofartyget Triton där Karins exman är befälhavare. Det verkar till en början vara en arbetsplatsolycka men exmannen har svårt att acceptera det och ser så småningom detaljer som inte stämmer. Till detta har vi också den lite äventyrlige Henrik som arbetar som ytbärgare i ett team på en av sjöräddningens SAR-helikoptrar. 

Den historiska berättelsen som löper genom hela boken handlar om Johanna som kommer till Marstrand i mitten av 1800-talet för att arbeta som piga. Den är mycket gripande och ger mig en hel del huvudbry. Jag förbryllas över de val hon gör men landar i att berättelsen nog visar hur det var för många kvinnor på den tiden. Hon hade inte så mycket att välja på, det var männens och de rikas värld och på deras villkor. Vilka konsekvenser hennes val skulle medföra kunde man räkna ut men det hade ingen betydelse för det var egentligen aldrig fråga om hennes vilja, hon gjorde det hon var tvungen till. 

Många trådar som sagt men Rosman levererar här en kriminalroman med ett ganska brett innehåll. Det är intressanta miljöer och yrken, vardagsliv, historia, spänning och kärlek. Och jag gillar hela härligheten.  

Ann Rosman är född 1973 och bosatt i Marstrand. 

Rekommenderad av Andrea Johansson

Dalenglitter av Wanda Benjelloul

Wanda Bendjelloul, född 1975, är journalist och filmkritiker på bl.a. TV4 och Dagens Nyheter. Med debutromanen Dalenglitter: en roman om hårt arbete kan hon numera även titulera sig författare.

Tiden i Dalenglitter är, tänker jag, tidigt 90-tal. Huvudpersonen är en ung kvinna som nyligen gått ut gymnasiet och nu jobbar på en snabbmatsrestaurang, främst med målet att kunna ta körkort. Mycket längre än så sträcker sig inte hennes drömmar – om man bortser från de ouppnåeliga drömmar som skapas genom olika influencers Instagramkonton, där svindyra märkesväskor och drinkar visas upp i en strid ström med hashtags som #theskyisthelimit och #youcanbewhatyouwanttobe. Hon bor tillsammans med sin polska mamma, som arbetar som frisör, i söderförorten Dalen, ett lägenhetsområde med 14 gårdar som har namn som Pärongården och Grangården. På andra sidan tunnelbanespåret ligger Enskede med sina puderfärgade villor och perfekta trädgårdar. Där bor en del av de ungdomar som bokens huvudperson gått på gymnasiet med; egentligen den enda plats där de två världarna möts. Tjejerna har exotiska namn som Märta, Stina och Sigrid och har som regel långt och blankt blont hår. Föräldrarna arbetar företrädesvis inom kultursektorn och bidrar gärna till att underbygga bilden av Dalen som ett farligt område.

Huvudpersonen hör definitivt hemma i Dalen, med sitt polska ursprung och sin tillhörighet i arbetarklassen. Hon gör små trevare in i Enskedevärlden, men kulturkrockarna är många och känslan av utanförskap ständigt närvarande. Bendjelloul har i en intervju beskrivit det som ”mellanförskapet, att kunna röra sig i olika miljöer men alltid känna sig lite utanför.” Arbetet på snabbmatsrestaurangen, där hierarkierna också är mycket tydliga, bidrar till känslan av att aldrig komma vidare. En liten öppning visar sig när vännen och kollegan Jamila lär henne hur man kan utöka den magra lönen genom att fixa med den kontanta dagskassan. När hon en kväll lär känna en betydligt äldre förläggare som erbjuder sig att övningsköra med henne, ser tillvaron plötsligt ljus ut. Det där körkortet, själva sinnebilden för frihet och oberoende, är kanske inte så långt borta.

Men eftersom detta är en berättelse om makt har förläggaren naturligtvis inte bara altruistiska skäl till att hjälpa huvudpersonen, vilket hon i sinom tid ska bli medveten om. Innan hon kommer till den insikten ska hon åka till Polen för att närvara vid sin kusins begravning. Han har, som så många andra polacker, sökt sig utomlands för sin försörjning och tragiskt nog omkommit i en arbetsplatsolycka. I Polen får huvudpersonen utöver att träffa sin älskade sin mormor, som liksom alla andra gånger befarar att detta är sista gången de ses, även åka ut på en odyssé i en polsk undergroundmiljö som på många sätt är ännu värre än hennes egen förort.

Dalenglitter är en bok som växer allteftersom jag läser. Språket är ungdomligt men rikt och karaktärerna trovärdiga i all sin vilsenhet. Bendjelloul greppar över mycket – det är en är arbetarskildring, klasskildring och uppväxtskildring på en och samma gång – men hon gör det på ett mycket fint, roligt och smart sätt. Jag skulle verkligen vilja se Dalenglitter som TV-serie. Här finns människoöden, situationer och miljöer som verkligen bäddar för att det skulle kunna bli fantastiskt, inte minst skildringen av huvudpersonens sista, dramatiska dygn i Polen.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Inställd resa till Sabarmati av Majgull Axelsson

En gång i början av 90-talet var jag på en facklig kurs där Majgull Axelsson deltog. Efter det har jag alltid sett fram emot att läsa hennes böcker, och likadant med denna bok. Så trots att jag inte visste något om boken köade jag på den, lånade den och började läsa….

Majgull Axelsson vill något mer än att bara berätta en historia, hon vill beröra och hon håller upp fingret för att känna vilka vindar som blåser. Så även i denna bok som berör främlingsfientlighet, rasism, utanförskap, missbruk och hur det ser ut i Sverige idag.

Boken har en huvudperson, Meera, en kvinna som adopterades från Indien av ett prästpar och gavs namnet Fatima. Varken för henne eller adoptivföräldrarna blev det något lyckligt familjeliv, och så småningom fick flickan flytta hem till mammas släkting Lykke som blev en slags fostermor för henne.

Det är runt Lykke och Meera boken utspelar sig, i dåtid och nutid. Runt dessa personer finns det ett rikt galleri av andra personer som är pusselbitar i den berättelse som detta är. Flera gånger under läsningen stannar jag upp och funderar på hur i all sina dar skall författaren få ihop pusslet. För i denna bok är författaren ibland också närvarande genom att berättarrösten tränger fram och bjuder in oss till ett vi. Jag gillar det, den allseende författarrösten. Lite som Astrid Lindgren i vissa berättelser. Vi får följa Lykke och Meera, i Nässjö och på andra platser på jorden. Vem formar oss? Vad får oss att bli de vi blir? När är man någons mamma, någons barn? Och när är man någons vän och när är man inte det?

Och ja, titeln får sin förklaring så småningom…

Rekommenderad av Bettan Jakobsson

De förlorade barnen av Valeria Luiselli

Den som inte ger upp för en lång startsträcka skall rikligt belönas. Så skulle jag vilja sammanfatta min läsning av denna bok av Valeria Luiselli. Flera gånger var jag nära att ge upp men varje gång tänkte jag också på de unisont riktade hyllningarna. Boken måste ju ha någonting, vad är det alla kritiker ser men som jag missar eller inte förstår? Jag fortsätter och efter mer än hundra sidor börjar jag gilla det jag läser. Då ska tilläggas att jag med behållning läst hennes två tidigare böcker som finns översatta till svenska, De tyngdlösa (2018) och Historien om mina tänder (2018). Denna är dock den första hon skrivit på engelska, de tidigare har spanska som originalspråk. Hon har en säregen stil och är bra på att skifta perspektiv eller på andra sätt utmana eller överraska läsaren. De förlorade barnen är inget undantag, efter ungefär halva boken övergår det från kvinnans perspektiv till pojkens. Invävt i texten, mellan avsnitten om familjen, finns elegier om barn som befinner sig på ett tåg, utsatta och med drömmar om ett bättre liv. Tåget går vid en stor mur, det är ett godståg och vagnarna benämns som gondoler. När jag kommer till pojkens perspektiv tycker jag att boken tar fart ordentligt och det blir svårt att lägga den ifrån sig. Barnen ger sig iväg på ett eget litet äventyr utan föräldrarnas vetskap.

I huvudsak handlar boken dels om förlorade barn i ett större tidsperspektiv, inte bara om samtida migrationer, och dels om en familj från New York som är på väg i bil mot Arizona och Geronimos grav. Det är en man och en kvinna som har med sig var sitt barn in i äktenskapet. De är ganska upptagna med sitt, de jobbar med ljudinspelningar respektive en radiodokumentär om de ensamkommande flyktingbarnen vid gränsen till Mexiko. Av berättarjagens iakttagelser att döma får man känslan av att det är ett äktenskap som går mot sitt slut, att de efter den här resan kanske aldrig kommer återvända till lägenheten i New York som en hel familj.

Luisellis böcker består inte endast av löpande text utan också av annat kopplat till historien, till exempel polaroidbilder och rutor med fakta, som gör hennes böcker intressanta att läsa. Man upptäcker hela tiden något nytt. Boken är uppdelad i avsnitt med små rubriker men också efter några lådor med olika innehåll som familjen har med sig i bilen. Texten är full av litterära allusioner och kopplingar till andra litterära verk av författare som T S Eliot, Ezra Pound, Jack Kerouac och Virginia Woolf för att nämna några. Luiselli själv säger att hon skriver dokumentär skönlitteratur.

Valeria Luisella är född i Mexico City 1983 men bosatt i New York.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Ibland får jag känslan av att vilja ha en bok oläst. Och då inte för att boken var dålig, utan enbart för att jag fortfarande skulle vilja ha läsupplevelsen framför mig. Så är det med Candy av Hanna-Linnea Rengfors, en bok jag sträckläser under en mörk novemberdag.

Jag vet inte mycket om Candy innan jag börjar läsa. Bara att detta är Hanna-Linnea Rengfors romandebut och det som står på bokens baksida: ”En genomsnittlig förälskelse varar 18 månader. Andra varar ända in i döden.” Redan på första sidorna kastas jag rakt in i händelsernas centrum. Någon som heter Janni är ute och rastar en motsträvig hund. Via hennes mobil försöker tre personer ihärdigt få kontakt. Ett treårskalas ska snart börja och de vill ha hem Janni omgående. På kalaset finns utöver Janni några som heter Aylin, Marco och Emil, födelsedagsbarnet Ella samt en syster till Janni och hennes barn. Så småningom utkristalliseras det hur de här personerna hänger ihop, mestadels via det dom säger och det är det som gör att jag genast sugs in i berättelsen. Det är något som skaver i personernas relationer, men det mesta är outtalat och Rengfors låter skickligt dialogen föra berättelsen framåt. Kärnan i Candy – skildringen av en förälskelse som övergick i besatthet – får också sakta växa fram, där jag som läsare blir medskapare i det som sker. Tillsammans med karaktärerna får jag tolka det som händer; mycket förblir  som sagt outtalat men finns där, mellan raderna. Nu vill jag egentligen inte berätta något mer om handlingen, för att inte frånta dig som kommer att läsa boken din läsupplevelse. Det jag kan berätta är att Candy utspelar sig under tre dagar hösten 2020, med många och långa återblickar som tillsammans bygger upp bilden av vad det är som har hänt och hur det har format Janni till den hon är idag. Språket är också mycket speciellt. Dialogdrivet som sagt, men ibland också poetiskt när Janni närmar sig det mörkaste mörka i det förflutna. Som att det som smärtar mest bara kan benämnas med få, mycket väl valda ord.

När jag har läst klart boken läser jag om den direkt. Några frågor som vill ha svar finns kvar, även efter en andra genomläsning. Så nu hoppas jag bara att någon eller några kollegor också läser Candy – för den här boken bjuder in till samtal. Hanna-Linnea Rengfors debuterade även som poet 2020, med diktsamlingen Närhetsprincipen som inleds med attentatet på Drottninggatan. Enligt förlaget it-lit ”en storslagen text om oro, skam och otillräcklighet i relation till klimathot och politiska strömningar.” Den hoppas jag återkomma jag till en annan gång.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Gangsterparadiset av Lasse Wierup

Jag som så många andra matas nästan dagligen med nyheter om skjutningar och sprängdåd här i Sverige. Människors rädsla och otrygghet dominerar numera samhällsdebatten. Sverige har blivit ett europeiskt undantag där polisen tycks stå maktlös. Till slut känns det som en del i vardagen och man tittar åt sidan och rycker på axlarna.

Men så fick jag en tanke när jag fick höra talas om den här nyutgivna boken. Jag ska sätta mig in i det här och försöka förstå vad det är som händer – och varför. Och även vilka sorts människor som ligger bakom dessa våldsamheter.

Lasse Wierup är kriminalreporter och har här gottat ner sig i fyra olika sorters gäng. Märstanätverket, 3MST/Dödspatrullen och Shottaz (Södra Järva med Rinkeby, Hjulsta, Tensta m m), Vårdvädersligan och Friskvädersnätverket i Biskopsgården och slutligen Satudarah MC, La Familia MC i främst Skåne.

Författaren har gjort ett digert arbete. Som läsare kommer man in i en värld som känns fullkomligt främmande och skrämmande. Och ju mer man läser desto mer förstår man hur svårt det kan vara att få slut på våldet. Människor skräms till tystnad, bevis saknas och straffrabatter ges på grund av låg ålder. Och det är det som är så beklagligt. Detta handlar om väldigt unga människor som tycker att det är okej och tufft att ta till vapen. Ungdomar rekryteras till att göra de smutsiga jobben.

Gemene man kanske inte vet hur mycket tid och kraft som läggs ner från samhällets sida för att hjälpa dessa ungdomar på fötter och ta sig bort från kriminaliteten. Det fick jag veta när jag läste den här boken. Vad som då skaver i mig är att det ändå inte fungerar, för vem kan bli hjälpt om man inte vill bli hjälpt?

Dessa så kallade gängkrig är fortfarande pågående även om en del nyckelpersoner sitter fängslade.

Rekommenderad av Camilla Bellmyr

Ont blod av John Carreyrou

2015 avslöjade reportern John Carreyrou på Wall street journal en jätteskandal i Silicon Valley i USA.

”Underbarnet” Elizabeth Holmes hoppade av Stanton University, där hon läste medicin och grundade företaget Theranos innan hon fyllde 30.

Redan som barn ville hon bli uppfinnare och mångmiljonär och världsberömd som sin idol Steve Jobs. Elizabeth hade en vision om att man med hjälp av bara en enda droppe blod skulle kunna testa patienter för alla sjukdomar. Ingen skulle längre behöva smärtsamma blodprov med stora sprutor. Det skulle räcka med ett litet stick och en snabb blodanalys medan patienten väntade. Elizabeth hade uppfunnit en bärbar maskin som skulle kunna klara alla provtagningar. Maskinen ansågs revolutionerande och hon hyllades som ett geni. Investerare satsade miljarder i företaget. Apoteken i Kalifornien gjorde reklam för den nya testutrustningen och erbjöd patienter att komma in och göra blodprov. Men sanningen var att det inte fungerade. De små bärbara testapparaterna kunde inte ge några korrekta resultat från så lite blod, så patienterna fick felaktiga resultat. Vissa test gjordes om i hemlighet på laboratorier för att det skulle verka som om apparaterna fungerade.

Utrustningen hade inte heller godkänts för de tester som gjordes. Men trots att Elizabeth kände till att blodproven inte fungerade, så fortsatte hon att satsa på företaget. Hon brydde sig inte om att sjuka människor blev lurade och anställda som klagade på tekniken blev avskedade. John Carreyrou sommarjobbade på företaget och upptäckte felaktigheterna. Men när han ville avslöja bedrägeriet, så ville ingen tro honom. Hans egen farfar hade investerat i företaget och umgicks med Elizabeth privat. Det är spännande att följa hur Carreyrou till slut blir visselblåsare och får sin historia publicerad. Rättegången mot Elizabeth Holmes och företagets ledning har dessutom skjutits upp till år 2021, så jag hoppas att författaren skriver en fortsättning.

Rekommenderad av Carina Wiman

Rodham av Curtis Sittenfeld

Romanen Rodham har kanske inte fått så bra kritik i media som jag trodde den skulle få och som jag tycker den förtjänar men det är en bok jag tycker är intressant på flera sätt. Bokens utgångspunkt är fiktiv och bygger på en idé om hur Hillary Rodham Clintons liv hade kunnat se ut om hon inte gift sig med Bill Clinton. Den är skriven i första person och känns mycket personlig, nästan som om det vore Hillarys egna ord. Många saker i boken stämmer överens med verkligheten förstår jag efter att ha sett dokumentärserien Hillary av Nanette Burstein som man kunnat se på SVT Play i sommar. Till exempel det för tiden vågade talet hon höll på Wellesley College som ung student, varifrån bokomslagets foto är hämtat, och som senare uppmärksammades av tidskriften Life. Boken har en röd tråd av en kvinnas ständiga kamp att försöka få samma chanser och villkor i arbete och vardagsliv som män har. Inte bara för egen del utan också för alla flickor och kvinnor i världen. Hillary var inte intresserad av livet som hemmafru eller av skönhetstävlingar, hon ville skapa positiva förändringar och trygghet för människor, inte sällan de sämre bemedlade. Hon började studera juridik vid Yale Law School och arbetade extra för en ideell barnrättsorganisation knuten till skolan. Hon hade ett imponerande inre driv redan som ung flicka, hon visste vad hon ville och hon körde på den linjen genom hela livet

På Yale möter hon Bill som är mycket karismatisk och har något speciellt, en positiv energi som hon gillar. Det är här en passionerad kärlekshistoria tar sin början. Hillary är inte alls van vid att bli uppmärksammad av killar, hon har alltid fått höra att hon inte är söt, bara smart. Men snyggingen från Arkansas gillar allt med henne och de unga vännerna finner varandra på alla plan, de har ett intellektuellt utbyte utöver det vanliga och blir ett par tidigt. Senare grusas deras planer om en framtid tillsammans av Bills otrohet och hon väljer att gå sin egen väg.

Hillarys pappa verkar vara en svår typ men hans märkliga och otrevliga sätt gentemot henne och syskonen gjorde att hon blev tuff. Det rörde henne inte i ryggen vad andra tyckte om henne, hon var orädd för kritik i offentliga sammanhang, och tur var väl det med tanke på allt otrevligt hon utsatts för. Hon hade också ett sätt att tänka när hon stod inför val i livet, nämligen tvåalternativsregeln. Om det fanns två skäl som talade för ett agerande så valde hon det alternativet och om det fanns två skäl som talade emot det valde hon bort det. Det kunde gälla stort som smått, men där det fanns utrymme för tvekan.

När Donald Trump kommer in i bilden i slutet av boken skrattar jag högt ibland, det hela framställs något komiskt. Det värsta är att verkligheten överträffar dikten och hans uttalanden han gjort på riktigt är tyvärr långt värre och mer nedsättande än de Sittenfeld skriver. Det finns många saker att lyfta med denna bok men jag stannar här, googlar bilder på Hillary och Bill som unga studenter och blir som vanligt lite avis på alla som fick uppleva slutet av 60-talet och början på 70-talet.

Rekomenderad av Andrea Johansson

Brevvännerna av Eli Åhman Owetz

Med denna bok gick jag dubbelt utanför min bekvämlighetszon i läsvanor, detta efter tips av en god vän som sa att jag måste ge den en chans. För det första är den (eller ser åtminstone ut som) en feel good-roman och för det andra lyssnade jag på den som ljudbok. Jag brukar ha mycket svårt för båda dessa saker. Men när jag lyssnat en bit in i boken kunde jag inte sluta. Visst innehåller den väl mycket romantik, kolastrutar och inredning för min del, men den hade också andra kvaliteter och trovärdighet i innehåll om livet på en släktgård som jag uppskattade.

Boken handlar om Malin som är i femtioårsåldern, hon bor med sin man på gården som hon tagit över efter sina föräldrar. Mjölkkorna är sedan några år sålda och de satsar istället på skogen som ger mer i inkomst. Hon saknar arbetet med djuren som varit hennes ansvar och eftersom barnen är utflugna har hon inte längre något som känns riktigt meningsfullt att göra. Hon har en bra man men den närhet de tidigare haft har försvunnit och han är inte alls intresserad utan tycker att de har det bra som det är. Malin längtar efter något mer, ska hon leva resten av sitt liv utan fysisk närhet? Hon skriver av sig, som om hon skrev ett brev till terapeuten i spalten i veckotidningen hon brukar läsa. När hon blir avbruten gömmer hon snabbt brevet i en biblioteksbok, som för övrigt är en bok av P O Enquist, och tänker inte mer på det förrän hon återlämnat den på bokbussen. Då uppstår lätt panik inombords, tänk om bibliotekarien hittat det. Så fort tillfälle ges går hon in på bokbussen igen för att leta upp boken men den är inte där.

Erik är frånskild och hyr ett torp i samma område, när han hittar brevet i låneboken skriver han ett svar till Malin, lägger det i ett kuvert, lämnar till bibliotekarien på bussen och säger att förra låntagaren glömt några foton i boken. Där och då börjar en brevväxling mellan två människor, helt ovetandes om vem den andre är. De lär känna varandra på ett djupare plan och till slut växer en kärlek fram som är svår att förbise. Erik har allt att vinna men Malin kan inte sälja gården och lämna sin man, det skulle ta ifrån honom och deras vuxna döttrar allt.

Jag lyssnade på den här boken när jag skrapade färg på mitt eget gamla hus och den var uppenbarligen ett gott sällskap för den fick tiden att gå fort. Även om livet på landet romantiseras en aning så tar den också ärligt upp de dilemman och det slit som kan ingå. Kom på mig själv med att jag väntade på att det skulle komma åtminstone något obehagligt, men det kom aldrig, och det är väl det som är feel good kanske. Så här i efterhand skulle jag beskriva den mer som en relationsroman med inslag av kärlek och feel good. Den fick mig faktiskt att ta en paus i semesterslitet och fasadmålandet och baka en tigerkaka, så något gott gjorde den visst med mig.

Av Eli Åhman Owetz har nyligen givits ut Renoveringsobjekten som är en fristående fortsättning i samma miljö.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Familjen av Johanna Bäckström

Johanna Bäckström Lerneby är prisbelönt journalist och författare. 2013 fick hon ta emot Stora Journalistpriset i kategorin ”Årets berättare” för reportaget Att skapa ett monster i magasinet Filter. Där berättar Bäckström Lerneby om den nynazist som låg bakom det brutala s.k. ”gödelsbrunnsmordet” 2009. 2014 nominerades hon till Guldspaden för sin granskande bok Handelsvara: Kvinna – om Diana 21, och varför den svenska sexhandeln inte går att stoppa” och 2018 till Wendelapriset för Så kontrollerar en familj en hel förort, ett längre reportage i Aftonbladet om den familj som under ledning av familjens överhuvud Hashem Ali Khan har styrt ett parallellsamhälle i Angered under många år. I familjen ingår runt 120 individer. Hashem Ali Khan är född i Libanon, har bott i Sverige drygt 30 år, imam med egen församling, gift med åtta barn och ett trettiotal barnbarn.

Nu är Bäckström Lerneby tillbaka med en längre text om Ali Khans familj, som hon följt under mer än ett decennium. Boken heter Familjen där orden ”Vissa säger maffia, själva kallar de sig problemlösare” finns med på omslaget. Några få ord som säger mycket om hur olika samhället och familjen själva ser på sin roll i inte bara Angered utan runt om i Sverige och t.o.m. i världen. Den här boken kommer säkert också att bli nominerad till något pris för den är mycket läsvärd och välskriven. Familjen består egentligen av två sammanvävda delar. En del är familjens förehavanden som innehåller en hel del kriminella aktiviteter. Det gäller inte alla familjemedlemmar, men många nog. Och en stor del av dessa handlingar är grova, som misshandel, hot, utpressning, mord och drogförsäljning. Bokens andra del, och nog så viktig, är den samverkan mellan myndigheter som skapas för att försöka utradera det parallellsamhälle som existerar mycket på grund av Ali Khan, och i stället inkludera familjen i samhället och få dem att lämna det liv som i så stor omfattning styrs av kriminalitet och utnyttjande av både människor och bidrag. Ett viktigt mål med detta samverkande är förstås också att skydda barnen som lever i denna våldsamma miljö. Det handlar både om gränssättande och relationsskapande. En polis beskriver det som att när polisen hälsar på tar de antingen av sig skorna – då är dom där för att bygga relationer – eller så behåller de skorna på – då är polisen där för att sätta gränser eller för att någon olaglighet har begåtts.

Jag läser boken med stor behållning och beundrar Johanna Bäckström för hennes förmåga att skriva om denna föraktliga miljö utan att själv låta föraktfull. Till en början tar familjen också emot henne med öppna armar, men allt eftersom tiden går och familjens tillvaro på grund av myndigheternas samverkan allt mer snärjs åt, minskar deras intresse för att samtala med Bäckström Lerneby, för att till slut helt ta avstånd från henne. Det gör att boken inte får något riktigt slut, vilket författaren själv påpekar på bokens allra sista sidor och får mig att tro, tyvärr, att inget egentligen har förändrats i grunden. Ett citat från polisen Ulf Merlander kan dock vara bra att ta med sig efter avslutad läsning: Fixa skolan och anställ fler socialarbetare. Och så önskar vi oss politiska överenskommelser som håller över tid och inte ändras beroende på vilka som vinner valen. Långsiktiga överenskommelser, det är vad vi vill ha. Som en kärnkraftsöverenskommelse, ungefär.”

Rekomenderad av Lillemor Åkerman

Jag ser allt du gör av Annika Norlin

Annika Norlin är en av Sveriges mest ansedda artister och låtskrivare. Hon debuterade 2005 och gav till en början ut låtar på engelska, under artistnamnet Hello Saferide, men började två år senare att sjunga även på svenska, då under namnet Säkert! 2015 firade hon tio år som artist med att ge ut sina samlade texter i boken med just namnet Texter. I förordet berättar Annika Norlin om den långt ifrån spikraka vägen in i musikens värld, bland annat via en påbörjad psykologutbildning. Så här skriver hon angående tillkomsten av boken Texter: Jag vill tillägna den till alla som undrat när jag ska göra något riktigt – det vill säga skriva poesi eller en bok i stället, som om det här vore uppvärmningen till en litterär klassiker. Fuck you, det här är mitt uttryckssätt.”

Tur att Annika Norlin inte är sämre än att hon kan ändra sig! Redan 2019 skrev hon en novell, Mattan, som fick Sveriges Radios Novellpris med delvis följande motivering: ”Annika Norlins novell tar en tillbaka till högstadiets korridorer. Det är igenkännbart, komiskt och tragiskt på samma gång. Den säkra tonträffen och lättheten i hennes egen läsning gör lyssningen lika underhållande som tankeväckande.” Nyligen fortsatte Annika Norlin sin litterära bana genom att ge ut novellsamlingen Jag ser allt du gör, där komiken och tragiken fortsätter att gå hand i hand och som tydligt visar att hon är en författare att räkna med även vad gäller längre texter. Jag tycker väldigt mycket om hela samlingen men några noveller sticker ut lite extra. Titelnovellen Jag ser allt du gör handlar om en kvinna som arbetar som ”bekräftare” vilket innebär att hon mot betalning försöka stilla sina klienters (aldrig sinande) behov av bekräftelse. Samtidigt kämpar hon med sig eget bekräftelsebehov som hon mer eller mindre framgångsrikt försöker tillfredsställa genom relationer med olika män. Novellen Arvsled påminner om Ingvild H. Rishøis fantastiska och gripande novell Vi kan inte hjälpa alla i novellsamlingen med samma namn och handlar om en mamma som försöker skydda sin dotter från en frånvarande pappas svek. I den avslutande novellen Gå är det en kvinna som försöker gå bort sin sorg efter ett barn som dött – och hon går långt!

I boken Texter skriver Annika Norlin att hon, när det gäller låttexter, utgår från en känsla hon har för att sedan ”måla folk och platser på den känslan.” Hon tycks fortsätta på den linjen i Jag ser allt du gör och även här ”målar” Annika Norlin väldigt bra! Jag hoppas förstås att hon fortsätter med musiken men jag läser gärna fler noveller – och varför inte ta steget fullt ut och skriva en roman, Annika?

Rekomenderad av Lillemor Åkerman

Jackie av Anne Swärd

En del böcker blir man helt tagen av, så där så att man inte vill lämna. Så var det med Jackie. Anne Swärd har skrivit en isande Stockholmsskildring med den unga Jackie i centrum. Ömsom vacker, ömsom kolsvart. Hon lämnar sin hemort för ett vuxenliv i huvudstaden, året är 1988. Hon vill skriva eller åtminstone gå på konstskola. Tåget är försenat när de äntligen kommer fram och det är försent att hinna fram till advokatparet där hon ska bo inackorderad. Istället blir hon erbjuden att övernatta hos en kille hon träffat på tåget, han verkar trevlig och är något äldre. Det är början på en kärlek men också på något som kan bli hennes död. Efter detta första möte ses de inte på hela sommaren. Han verkar ha lämnat staden, hör inte av sig och syns inte till förrän framåt höstkanten. Det börjar redan där.

”Värme, kyla, värme, kyla – det är så man spränger sten, upplyser Connie krasst.

Varför lyssnar hon inte? För att hon aldrig har lyssnat på någon i hela sitt liv.”

Connie är Jackies kompis från krokiklassen, som man önskar hade gjort mer för henne. Men umgängeskretsen är liten, han är ju den första hon träffar när hon flyttar till Stockholm som nittonåring. Hon har några vänner men de vet inte så mycket om hennes privatliv, och när Connie antyder något lyssnar hon kanske inte riktigt heller. Gradvis formar han henne till sin egen och det går ganska fort, jag uppfattar att boken utspelar sig under ungefär ett år. Man kan ställa sig frågan, som alltid i dessa sammanhang, varför hon inte bara lämnar honom när de första övertrampen sker. Men förhållandet pendlar hela tiden mellan ytterligheter, kärleksfulla handlingar kontra förminskande av hela hennes väsen och person. Och Swärd gestaltar just detta, hur det är möjligt att kvinnor stannar hos män som honom, hon gör det begripligt. Jackie förstår till slut inte själv varför hon gör som hon gör, hon inser att hon agerar irrationellt men går ändå tillbaka.

Kort sagt, en mycket god bok. Den har till en början en mild framtoning som ändå fängslar från första sidorna. Det är en text som pyr, glöder hela vägen, för att mot slutet bli en fullt utvecklad brand. Och så epilogen på det, starkt! På SVT Play Babel finns också en sevärd författarintervju med den nyinvalda akademiledamoten.

Anne Swärd, Trygve Skaug, Sara Granér, Per Sinding-Larsen i SVT Play

Rekommenderad av Andrea Johansson

Spel på många små trummor av Olga Torkarczuk

Jag vill tipsa om en novellsamling av Olga Torkarczuk som heter Spel på många små trummor. Den innehåller 19 stycken berättelser och jag tänker att varje berättelse är en liten trumma där varje berättelse har sin egen melodi. Berättelserna är något ojämna men överlag är Tokarczuks språk lättsamt och novellerna är lätta att ta till sig. Hon blandar fantasifulla berättelser med mer vardagsnära texter. Hennes ton är ibland dyster såväl som hennes beskrivning av världen.    

Två av novellerna som jag fastnade för var novellerna Rågsoppa och Världens fulaste kvinna. 

Rågsoppa handlar om en mor och hennes dotter och ett nyfött barn som ger sig ut på jakt efter barnets far. Egentligen vet de inte vem som är fadern och det är heller inte så viktigt utan det handlar om att få någon att få dåligt samvete för att få pengar eller mat för dagen. Novellen ger uttryck för ett utstuderat och desperat sätt att tigga. Kanske inte så förvånande då vi många gånger fått se exempel på människans uppfinningsrikedom när nöden kräver det.  

Världens fulaste kvinna handlar om mannen som gifter sig med en vanställd kvinna. Han både äcklas och fascineras av henne och kan inte sluta tänka på henne. Till slut friar han till henne och de gifter sig. Familjen försörjer sig på at åka runt och visa upp kvinnan och efterhand får de en mycket stabil ekonomi. Mannen hamnar i en beroendeställning som han har svårt att hantera. Efter en tid tillsamman blir kvinnan gravid och mannen blir besatt av tanken på om barnet ska bli lika vanställt som kvinnan eller få ett normalt utseende. Man både vill och inte vill läsa vidare för mannens avsikter är långt ifrån goda och han får ångest över sitt beteende men kan ändå inte sluta. Han tänker att om barnet också är vanställt kan de bli ännu rikare. Han älskar inte sin fru och när barnet föds och visar sig vara lika vanställt som modern drivs berättelsen till sin spets.  

På ett ställe i texten säger kvinnan:  

"Har du tänkt på - så ensamma och sårbara människorna är. När jag ser dem sitta där och stirra på mig så tycker jag så synd om dem. Det är som om dom var alldeles tomma, så att de måste titta på något för att fyllas med innehåll. Ibland tror jag att de avundas mig. Jag är åtminstone någon. Medan dom – inga särskilda kännetecken eller egenskaper alls!"

Rekommenderad av Harriet Runevad

Vi ses vid världens ände av Miek Zwaborn

Genom att dyka ner i en annan persons liv bearbetar hon sin egen sorg. Jag dras in i resan genom geologen Albert Heims liv och i en del av geologins historia. Samtidigt läser jag om hur huvudpersonen söker efter sin partner Jens som försvann när de vandrade i de alper som Albert Heim undersökte. Boken känns inte tung att läsa utan Miek Zwamborn flyttar sig på ett bra sätt mellan de två personernas liv.

Albert Heim var den som i slutet av 1800-talet lade fram nya teorier om hur bergskedjor bildades. Här får jag inte bara läsa om hans teorier utan också om hans liv och familj. Växlingen mellan Heims liv och hennes liv, med sökandet efter Jens, fångar mig. Dessutom om du som jag är fascinerad av geologi så ger boken mycket intressant läsning.

Rekommenderad av Cecilia Granström

Mordnatten - vittnenas berättelser

Det är spännande tider för oss som är intresserade av mordet på Olof Palme. Det har skrivits otaliga böcker med mer eller mindre fantastifyllda teorier under årens lopp. Ett par har på senare år blivit mycket uppmärksammade. Men nu har Palmeåklagaren Krister Petersson gått ut med att han tror att de ska kunna väcka åtal mot en person eller lägga ner den 34 år gamla utredningen redan innan sommaren. Även Palmegruppens spaningsledare Hans Melander ställde sig positiv till att gruppen skulle kunna presentera en lösning på statsministermordet. Detta efter att, kan man väl med god säkerhet säga, ny teknisk bevisning kommit fram, samt att man gått tillbaka till mordplatsen för tre år sedan. Närmare en lösning än så här har vi aldrig varit.

Både åklagaren och spaningsledaren påpekar det viktiga i att med fräscha ögon gå tillbaka till brottsplatsen för att titta efter nya infallsvinklar, istället för att gå efter teorier som har med motivbilden att göra. ”Läs eller försök minnas vad vittnen har berättat” säger Krister Petersson, och det har du själv möjlighet till i boken Mordnatten – vittnenas berättelser.

Mordnatten – vittnenas berättelser är en samling med förhörsprotokoll med 35 vittnen från mordplatsen, som hölls från morddagen till senast 31 dagar efter dådet. Det är faksimil av protokollen, så det du ser är så det ser ut i det digra arkivet för Palmemordsutredningen. Det ger en autentisk känsla och man kan nästan höra polismännens pekfingervals eka i texterna. Det enda som maskerats är vittnenas efternamn, personnummer, telefonnummer, mantalsskrivning och eventuellt arbetsplats.

Utredningen sägs vara världens största mordutredning och innehåller minst 250 hyllmeter dokument. 30 år efter mordet hade fler än 10 000 personer hörts och hela 133 personer hade dessutom erkänt dådet. Men det är alltså i berättelserna från ögonvittnena på mordnatten som Palmeutredarna gått tillbaka till.

Boken är fri från konspirationsteorier, vilket är väldigt skönt, för även om man haft endast ett litet intresse för fallet, så har man överösts av udda teorier. Men eftersom boken endast inntehåller protokollen så som de skrevs ner för 34 år sedan, slipper man teorier om teatermord och dylikt. Bokens förord är skrivet av Ingemar Krusell, som var biträdande spaningsledare 1988 till 1990. Han skriver att ”fördelen med att publicera just de initiala utsagorna är att vittnena inte medvetet eller omedvetet låtit sig påverkas inför kompletterande förhör”. För så är det, desto längre i tid från händelsen desto mer påverkad kommer man vara av media och dylikt. Detta kan man observera även i de förhör som görs med vittnena i denna bok, och då har det kanske inte gått mer än ett par veckor mellan förhören. Mest uppseendeväckande är förstås Stig, den så kallade Skandiamannen. Hans fabuleringar blir mer och mer spektakulära ju längre tid det går.

Tanken med boken är att man skall kunna läsa, tänka och bilda sig en egen uppfattning om vad som hände den där kvällen den 28 februari 1986. Har du aldrig läst något om mordet, är detta en utmärkt startpunkt. Om du läser den, då kommer du kunna vara lite förberedd när, eller skall vi skriva om, Krister Petersson presenterar sin lösning senare i år.

Rekommenderad av Daniel Mattsson
 

Snöstorm av Augustin Erba

Augustin Erba har med sin senaste bok Snöstorm skrivit en alldeles underbar roman och jag längtar direkt efter mer. Hans text fullkomligt strilar, rätt och slätt, utan omsvep och det är så behagligt att läsa. Jag tycker om när författare tror sina läsare om något, att de överlåter en del tänkande och slutsatsdragande till oss. Boken börjar på ett tåg som står stilla på grund av en snöstorm som lamslagit delar av Sverige, där bokens huvudkaraktär befinner sig. Tomas som är dryga fyrtio år och jobbar i IT-branschen är på väg till restaurangvagnen när någon ropar hans namn och tar tag i hans rockärm. Det är som om tiden stannar och det förflutna sköljer över honom, allt kommer tillbaka:

”Jag öppnar munnen, men stänger den igen, för gamla stigar i min hjärna trampas upp och belyses, dörrar som jag aldrig trodde skulle öppnas blåser upp på vid gavel och i mitt inre går jag under valv efter valv tills jag kommer fram till det allra heligaste.” Det är Livli, hans ungdomskärlek och bästa vän från KTH, den enda som kände honom på riktigt, som delade hans ärr från uppväxten. En obesvarad kärlek och djup vänskap som fick ett abrupt slut.

Man får följa huvudpersonen under delar av livet och som riktigt liten kan man anta att Tomas har det ganska bra men det ändras efter att familjen drabbas av en stor sorg. När mamman sedan säger upp sig från sitt lärarjobb och pappan lämnar familjen för fotojobb i USA rämnar allt. Mamman drabbas av psykisk sjukdom, den scenen i boken är mycket stark och etsar sig fast trots Erbas lågmälda sätt att skriva. Tomas får bo tillfälligt hos sin morbror, fastighetsmäklaren. Veckorna går och blir till år. Tomas kämpar med att hålla sig på sin kant för att skydda sig mot morbroderns otillbörliga närmanden. Han stänger in sig på sitt källarrum och pluggar matte, flyr verkligheten och hittar en sinnlig tillfredsställelse i perfektionen som matematiken ger. Något som kanske bara en mattenörd riktigt kan förstå, men det finns en perfekt lösning på allt, bara man har rätt formel och vet vilka variabler som ska in. Att bli övergiven och lämnad på ett ställe som inte är tryggt och att ständigt behöva vara på sin vakt skapar naturligtvis en inre skräck hos honom. Den märks knappt utanpå men den finns där. Den klaustrofobiska tillvaron gör honom driven och beslutsam. Han gör bra ifrån sig i skolan, kommer in på teknisk fysik på KTH och lyckas på egen hand skaffa sig en liten bostad. Där och då lovar han sig själv att han aldrig ska tillbaka.

Livli å andra sidan kommer norrifrån, från en samisk renskötarfamilj. Hon älskar livet i norr lika mycket som fysiken på KTH men kan inte vara kvar hos sin pappa. Hon är alltför lik sin mamma som inte finns kvar. Livli är skärpt och åker så småningom till Schweiz och CERN på stipendium. Hela boken är en fröjd att läsa men särskilt studietiden i Stockholm med det sammansvetsade kompisgängets glädje och tårar har så mycket liv i sig. Lite som en viss generationsroman från 70-talet. Olika men ändå lika.

Boken har upptagit större delen av min tankeverksamhet de senaste dagarna vilket ju är ett gott betyg. Den handlar mycket om vilka val vi gör som unga och vilka konsekvenser det får. Även vilka val våra föräldrar gör och hur det drabbar eller gynnar oss. Titeln Snöstorm är för mig dubbelbottnad men jag vet inte om det är författarens avsikt eller bara min egen tolkning. Augustin Erba är förutom författare även journalist och redaktör på DN.

Rekommenderas av Andrea Johansson

Mörkrets hjärta av Joesph Conrad

Att läsa klassiker kan vara farligt. Och det enda jag tänker på då är att klassiker får mig att vilja veta mer om både författaren och den tid hen verkade i, vilket gör att det inte stannar med själva klassikern utan jag förirrar mig lätt bort i andra texter. Nu senast är det Mörkrets hjärta som får mig på fall. Boken är den första i vårens omgång av En klassiker till kaffet där vi tar oss an klassiker som fått stöd av Kulturrådet, ett litteraturstöd som kan ges till nyutgiven litteratur samt till viss nyutgivning av klassiker. En klassiker till kaffet ingår i bibliotekets läsprojekt Garanterat bra böcker vars mål är att lyfta fram titlar som fått bidrag och som vi genomför tillsammans med Region Halland och Högskolan i Halmstad med stöd av Kulturrådet.

Men tillbaka till Mörkrets hjärta, som av vissa anses vara den bästa korta roman som någonsin skrivits på engelska och som säkert många av er redan har läst. Om inte, gör det! I bokform gavs romanen ut som en av tre berättelser i Youth: A Narrative – and two other Stories 1902 men redan 1899 publicerades den i tre delar i tidskriften Blackwood’s Magazine. En föregångare till Mörkrets hjärta finns också i novellen En civilisationens utpost som ursprungligen publicerades i novellsamlingen Tales of Unrest från 1898. Hur hittade jag då den novellen? Jo genom att läsa Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist, den mycket omdebatterade essäsamling från 1992 där Lindqvist skildrar kolonialismens grymma historia och framför tesen att både nazismen och dagens rasism har sina rötter just i kolonialismen. Precis som Sven Lindqvists bok fick utstå kritik har även Joseph Conrad fått sin beskärda del. Redan 1975 kritiserade den nigerianske författaren Chinua Achebe romanen för att vara rasistisk, vilket man kan läsa om i Olof Lagercrantz biografi Färd med mörkrets hjärta: en bok om Joseph Conrads roman från 1987. En alternativ bild av Afrika, till den Joseph Conrad skildrar i Mörkrets hjärta, är Chinua Achebes egen bok Allt går sönder – enligt förlaget ”en motbild till den stereotypa, europeiska skildringen av Afrika”. Sedan måste jag ju också nämna Mörkrets hjärta i serieformat, med illustrationer av Catherine Anyango Grünewald och textadaption av David Zane Mairowitz, som helt klart ger en förstärkt bild av de fasor som möter berättaren Marlow i det inre av Kongo.

Ja så här kan det gå när man öppnar en klassiker! Vill du vara med på boksamtalet om Mörkrets hjärta finns det platser kvar och anmäler dig gör du här. Där kan du även anmäla dig till vårens andra två En klassiker till kaffet – Mot fyren av Virginia Woolf och Den förlorade trädgården av Giorgio Bassani.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Frankissstein: en kärlekshistoria av Jeanette Winterson

Jeanette Wintersons nya roman Frankissstein: en kärlekshistoria tar sin början sommaren 1816, vid Genèvesjön i Schweiz, där Mary Wollstonecraft Godwin (senare gift Shelley), då blott 19 år, befinner sig tillsammans med poeterna Percy Shelley och Lord Byron. 1816 är det år som kom att kallas ”året utan sommar” efter vulkanen Tamboras utbrott året innan. Även i Italien märker man av utbrottets följder. Det regnar mycket och är ovanligt mörkt; ett mörker som sägs ha inspirerat Byron till dikten Darkness. På plats i det hyrda huset finns också Byrons livläkare Polidori och Mary Shelleys styvsyster Claire Clairmont, tillika Byrons älskarinna. Det är här Mary Shelley ska påbörja den bok som sedan kom att bli en klassiker och som har filmatiserats många gånger om – Frankenstein, eller den moderne Prometeus. Som alla vet handlar den om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som tror sig ha kommit livets gåta på spåren. Han skapar en varelse av mänskliga likdelar och gör kroppen levande av elektricitet. Mot alla odds utvecklar varelsen en egen personlighet och börjar grubbla över sin identitet.

Efter detta inledande avsnitt kastas vi snabbt in i samtiden, till den globala mässan Tex-X-Pon om robotteknik. Dit kommer läkaren Ry Shelley. Hens syfte med att besöka mässan är att skärskåda hur robotar kommer att påverka människors mentala och fysiska hälsa. Ry Shelley ska gå på föreläsningar och göra intervjuer, bland annat med Ron Lord, en mycket framgångsrik tillverkare av sex(ro)botar, företrädesvis kvinnliga sådana. Smått förfärande läsning utifrån ett mellanmänskligt perspektiv. Och redan här inleds jag i frestelsen att börja googla, och ramlar genast över verklighetens Ron Lord, i en artikel i Dagens Nyheter från februari. Han heter Matt McMullen och finns i San Diego. Precis som bokens botar har verklighetens robotar ett inbyggt AI-system, som gör att de kan röra på huvud och läppar, blinka, prata och ha olika ansiktsuttryck. Man kan också kombinera ihop sin ”idealbot”.

På mässan träffar Ry Shelley även professor Victor Stein, ledande inom forskning kring artificiell intelligens. Han är på mässan för att hålla en föreläsning om människans framtid i en post-mänsklig värld. Hans tes är att livet kan  delas upp i tre typer. Livet Typ 1: Utvecklingsbaserat, Typ 2 : Delvis självkonstruerande, Typ 3: Helt och hållet självkonstruerande: ”Den artificiella intelligensens närbelägna värld kommer att vara en värld där våra kroppars fysiska begränsningar blir ovidkommande. Robotar kommer att ta hand om mycket av det som människor tar hand om i dag. Intelligens – kanske till och med medvetande – kommer inte längre att vara beroende av en kropp. Vi kommer att lära oss att dela planeten med icke-biologiska livsformer som skapats av oss. Vi kommer att kolonisera rymden.”

Frankissstein är komplex, allvarlig men samtidigt rolig roman som på ett spännande sätt knyter samman Mary Shelleys roman och en vår tids största frågor, den om den nyttan, nöjet och faran med artificiella intelligens. Men det är också en berättelse om kärlek, liv och död, om vad som gör oss mänskliga, om återfödelse och längtan efter evigt liv. Med andra ord: en perfekt bok för boksamtal!

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Expeditionen : min kärlekshistoria av Bea Uusma

2013 släpptes Bea Uusmas bok Expeditionen; min kärlekshistoria och både läsare och kritiker tog den till sitt hjärta. Den dramatiska, mystiska och känslofyllda berättelsen grep tag i en. Men även Uusmas djupdykande och otroliga research fascinerade och imponerade - det upplevdes nästan som till gränsen av mani. 20 års research ligger till grund för Expeditionen; en kärlekshistoria, som vann Augustpris för bästa fackbok 2013, är utgiven i 9 länder och har sålts i drygt 200 000 exemplar. Nu arbetar författaren tillsammans med produktionsbolaget Anagram Sverige med filmatiseringen.

1897 begav sig Andreés polarexpedition ut på sitt livs äventyr. Salomon August Andreé, Knut Frænkel, och Nils Strindberg skulle flyga över Atlanten till Nordpolen i en vätgasballong. Expeditionen försvann dock under mystiska omständigheter i Arktis och besättningen hittades först trettiotre år senare på Vitön, som är en öde glaciärö mitt ute i ishavet. Vad hände egentligen med Andreés polarexpedition?

Berättelsen väver även in kärlekshistorien mellan den yngste besättningsmedlemmen Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier. Hon blev kvar hemma i Sverige och slutade aldrig att vänta och hoppas på att hennes älskade skulle komma hem igen.

Bea Uusma började av en slump att läsa en faktabok om Andreéexpeditionen hos en vän, och blev sedan som besatt av mysteriet. Hon började göra egna efterforskningar vad som kunde ha hänt med besättningen, och organiserade till och med en egen expedition till Vitön för att söka efter svar. Till och med Uusmas yrkesval hänger ihop med Andreé – hon utbildade sig till läkare för att själv kunna undersöka tidigare teorier och dödsorsaken, ledtrådar och provtagningar!

Det är nu sju år sedan jag läste Expeditionen; en kärlekshistoria. Den ligger fortfarande kvar i minnet som en stark läsupplevelse och jag ser verkligen fram emot att se filmatiseringen!

Rekomenderas av Fredrika Sjöberg

Stormfåglar av Einar Kárason

Under några timmar har jag den gångna veckan befunnit mig ombord på en nedisad trålare i farvattnen söder om Hvarf på Grönland, någonstans i närheten av Newfoundland. Trålaren, med hemvist på Island, heter Måsen och har sökt sig till fiskebankarna i området för att fiska kungsfisk. Tiden är februari 1959, trålaren har varit ute någon vecka och fyllt lastrummen med stora mängder fisk, närmare 400 ton. Fiskelyckan har med andra ord varit god. Men när fartyget är redo för att återvända till Island slår ovädret till. En lång rad tecken föregår den annalkande stormen – de tretåiga måsarna lyser med sin frånvaro, dyningarna är mycket tyngre än tidigare och trots att gryningen borde ha kommit är det förunderligt mörkt och lufttrycket störtdyker, barometern pekar rakt ner, mot storm.

Stormbyar och det isande havet gör att trålaren snabbt blir nedisad, av tunga sjok hård, hård is och under tre dagar sliter sjömännen ombord som djur, dygnet runt, för att rädda fartyget från att gå i kvav, en katastrof som drabbat så många andra fartyg i området. Det blir en kamp mot klockan och det skildras så infernaliskt bra i Einar Kárasons roman Stormfåglar. Man ser de 18 meter höga vågorna framför sig och känner kylan och vinden som viner och skräcken som växer bland besättningsmedlemmarna i takt med att nedisningen blir allt mer omfattande och möjligheterna till att komma levande ur situationen ter sig allt mer begränsade.

Stormfåglar är en slags kollektiv arbetarroman där allas överlevnad är beroende av en gemensam insats, under ledning av en plikttrogen kapten som under de tre dygnen i princip aldrig lämnar vakten på bryggan. Vid några tillfällen smyger sig ett berättarjag in i berättelsen och man förstår ganska snart vem det är. Det är en ung man vid namn Laurus, för övrigt namne med fiskmåsens latinska namn, Laurus canus. Stormfåglar blir således både en personlig berättelse om sjömannen Laurus och en berättelse om livet som sjöman i mitten av 1900-talet, något som var ”som att vara soldat i krigstid”. Många var de som aldrig återvände hem och boken bygger också på en verklig händelse 1959 då några isländska trålare råkade in i ett livsfarligt oväder på fiskebankarna utanför Newfoundland. Så sammanfattningsvis – en spännande, tät och pulshöjande berättelse om livet som sjöman och fiskare, ett liv som nog kan vara förunderligt vackert men också slitsamt och osäkert när havet visar sin sämsta sida.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Roxy av Alice Dadgostar

Många drömmer om att bli författare men få ska vara kallade. I Svensk bokhandels nummer av Vårens böcker 2020 finns det totalt 81 debutantporträtt. Någon annanstans läser jag att förlagen får ta emot tusentals manus varje år, varav de flesta kommer från personer som ännu inte har debuterat. Så av alla som skickar in manus är det alltså bara några få promille som lyckas bli antagna. Det kan ju tyckas avskräckande men för oss läsare är det ju bra att så många ändå försöker, för debutanter är alltid spännande att läsa. En av dem som lyckades ta sig igenom nålsögat 2019 är Alice Dadgostar, vars bok Roxy gavs ut i september. Dadgostar lyckades inte bara att få sin bok publicerad, hon fick också ovanligt mycket uppmärksamhet i svensk press för att vara debutant.

Alice Dadgostar är född 1995 och bor i Göteborg. Hon har bl.a. arbetat som researcher på P3 och skrivit för Djungeltrumman. Hon har även gått skrivarlinjen på Skurups folkhögskola och det var också där som hennes lärare uppmanade henne att skriva mycket och ofta. Dadgostar började skriva ned korta kapitel som delvis baserade sig på verkligheten, anteckningar som efter en hel del omarbetningar blev till en bok. Tonen i Roxy påminner krönikorna i Djungeltrumman och handlingen ger en känsla av att vara självupplevd. Romanen utspelar sig i en begränsad del av Malmö, innerstaden och man märker inte mycket av det mångkulturella Malmö. Favoritstället är Inkonst, den fristående konstscen som sedan 2006 huserar i den gamla chokladfabriken Mazetti och restaurang Möllan Curry. Där och på andra platser som säkert också finns i verkligheten hänger Roxy och hennes vänner runt, dricker öl och försöker hitta sig själva, kärleken och meningen med livet. Den övervägande känslan är dock att alla andra verkar leva långt mer lyckade liv, något som det flitiga användandet av sociala medier förstärker. Det finns gott om samtidsmarkörer, som unga säkert lätt kan känna igen sig i, men även jag då det finns många referenser till den litterära och kulturella värld som är en del av min vardag.

Roxy skulle kunna vara ett exempel på det som kallas tillståndslitteratur, alltså en litteratur som föredrar stämning och tillstånd framför intrig och handling (i motsättning till handlingslitteratur eller ”den stora episka romanen”) och som en del mer etablerade författare i den gångna sommarens kulturdebatt menade att unga författare föredrar. Det finns ingen riktig början och inte heller något riktigt slut i Roxy. Skrivarkursens termin lider visserligen mot sitt slut, men inte ens det är den självklara början på något nytt. Om man då inte heter Alice Dadgostar och faktiskt till slut får godkänt av redaktören på Albert Bonniers förlag. Och jag är övertygad om att Dadgostar snart är tillbaka med en andra roman. Kanske en fortsättning på Roxy, men jag tror och hoppas på något helt annat. Vem vet, kanske till och med en handlingsroman? För språkkänsla, och en förmåga att skriva trovärdigt, det har Alice Dadgostar. Dessutom är hon riktigt rolig emellanåt. I Roxy finns ett föräldrapar där igenkänningen från min sida är pinsamt stor.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman